11:58 | oktober 18, 2012 | sannealexandra
Ny kategori ”Throw back thursday” Hoppas ni kommer att gilla den!
Det är mörkt i L.A, Brentwood. Jag och min vän Julia sitter på hennes rum i huset hon bodde i, hon studerade tillsammans med mig men bodde hos en familj där hon även tog hand om dottern i familjen. Jag trivdes ”hemma” hos henne, det var en trygg känsla för mig som kom till L.A alldeles ensam, 18 år och kände ingen. Det var liksom mysigt att sitta hemma hos Julia, min nyfunna vän och höra pappan i familjen pyssla utanför, det kändes tryggt.
Jag minns hur vi satt i hennes rum och åt thaimat, som vi alltid gjorde. Plötsligt dök våra vänner upp, Måns & Fredrik, två killar ur det stora Svenskgänget vi var på Santa Monica College. Vi hade så kul ihop alla vi 30 svenskar, vi åt ofta lunch tillsammans i skolan vid ”betongen” som vi kallade det. Det var en plats man kunde sitta på utan för matsalen i typ betong? Varje gång man kom ut från en klass satt iaf några från svenskligan där i solen och surrade, planerade helgen och skrattade åt saker som hänt helgen innan. Vi hade sjukt kul ihop. Any ways, grabbarna dök upp och Fredrik som precis hade köpt en röd mustang som han gled omkring i frågade rätt ut ”Ska vi dra till Vegas?” Jag var alltså 18 år, fattade knappt att jag var i L.A och plötsligt undrar Fredrik om vi ska dra till Vegas, bara sådär.. Ingen av oss tvekade en sekund, jag och Julia tittade bara på varandra och skrek JA!! Vi packade snabbt som sjutton, vi hann inte ens förbi hemma hos mig i St Monica utan jag fick låna dom minsta klackarna Julia hade, vi slänger ner klänningar och klackar. Yeho, Vegas get ready for us!!! Smsade mamma och pappa och dom trodde väl jag skojade. Vem drar till Vegas bara sådär över en natt, vad gör vår lilla dotter?
Vi fyra hoppade in i bilen, stannade och tankade, det var kolsvart. Vi räknade ut att vi skulle vara framme vid halvtvå på natten eller något sådant. Vi dunkade igång musiken och peppade varandra, jag tror inte någon av oss hade varit där innan, garanterat inte jag eller Julia i alla fall. Vi var ju hur taggade som helst och förstod egentligen ingenting, allt gick så fort.. Impulsiva ungdomar kommer jag tänka när jag blir gammal.
Igenom öknen, ingen mottagning, 3 timmar hade gått och mitt i ingenstans, vi såg verkligen bara öken omkring oss såg vi en jäkla massa neonljus, jag och Julia skrek oss hesa och trodde det var just.. Vegas men det var någon liten teaser-stad typ för det var då INTE Vegas. Vi fortsatte framåt och sisådär 20 minuter senare kände vi det, jag minns hur det sög tag i magen och vi såg en STOR stad, mitt I INGENSTANS. Det var höga byggnader, färger, neonljus och alldeles overkligt. När vi svängde av på motorvägen in på The Strip (den stora kända gatan där ALLT händer och alla hotell ligger) så cabbade vi ner.. Alltså den KÄNSLAN, håret fladdrade, det var så mörkt men alla häftiga ljus lyste upp hela den här låtsasstaden. Vegas ÄR en låstsaplats. Jag såg i killarnas ögon hur till och med dom var HELT lyriska, det var SÅ overkligt. Vi förstod ingenting, detta kunde vi aldrig ha väntat oss. Jag minns hur det doftade. Allt var så levande, vi såg tjejer i klänningar och klackar, utklädda människor, hotell som såg ut som Eifeltornet, MGN som lyser i neongrönt, vi såg The Venetian som ser ut som Venedig med små floder och en massa annat. Vi trodde det var på låtsas, det var den sjukaste känslan någonsin och det är garanterat det sjukaste jag sett. Mitt i natten, vi var i Vegas redan?! Jag trodde jag skulle tuppa av. Jag hade ju aldrig upplevt något liknande!
Vi tog in på ett hotell som heter The Stratosphere, 20 dollar per natt (ca 160 kr) GIVET! Åkte upp till toppen på hotellet där det fanns karuseller, fritt fall och någon annan läskig historia. Vi var sjukt peppade på livet och njöt av allt Vegas hade att erbjuda. Tog en drink i någon bar högt uppe på hotellet, såg hela Vegas leva och kände oss odödliga. Strax senare svirade vi om till klackar och stack till hotellet The Bellagio där det visar en vattenshow var 15e minut, den var SÅ vacker. Sprang in på hotellet, hittade någon promoter och lyckades smita in på The Bank, någon nattklubb. Klockan var kanske 03.30 här men Vegas kan aldrig varit så levande. Vi dansade tills fötterna värkte tills vi till slut satt och åt frukost på vårt hotell efter att ha efterfestat litegrann på Casinot, har ett minne av att det var någon av herrarna som sov en stund under en bil man kunde vinna hahaha! Vi somnade gott sedan. Vi kallade oss själva Die party People!
Vilket minne! Mitt första Vegas minne… Och kan ni förstå att jag om 2 månader ska få visa Simon detta? Oh.. Kan inte vänta. Här kommer bilder från vår lilla tripp. Världens bästa och mest overkliga lilla tripp!
