17:48 | oktober 25, 2012 | sannealexandra
Då spolar vi tillbaka till i slutet av Augusti 2010, jag och Simon har precis börjat träffats, vi är inte tillsammans utan allt är extremt spännande och nytt. Simon ska spela match på Söderstadion med Hammarby och jag och pappa ska dit och kika, jag har alltså aldrig sett han spela förut, jag visste att han spelade fotboll men inte så mycket mer (förutom att laget hette Hammarby) Detta var alltså till och med min första riktiga fotbollsmatch i Sverige. Han har varken informerat mig eller hans föräldrar om att vi ska på matchen och att han lagt undan biljetter så vi sitter bredvid varandra, jäkel! Jag och pappa har alltså aldrig träffat Simons föräldrar vid det här laget och jag vet inte ens hur dom ser ut, likadant för dom.
Jag är som vanligt i min egna värld och springer runt i Stockholm och yrar, frågar folk var Söderstadion ligger och ser en jäkla massa folk på stan som är klädda i grönt och vitt, under den här tiden var jag så ointresserad av fotboll så jag kopplade knappt inte ens att det var Hammarbyfans som sprang omkring. Jag var helt lost! Efter många om och men har jag i alla fall fått klartecken om vilken tunnelbana jag ska ta, tror jag…. Självklart hoppar jag på fel och hamnar åt skogen. Tittar på klockan och ser att matchen börjar, ringer pappa och förklarar att jag är sen, svetten börjar rinna och jag vet inte var jag ska ta vägen ”Vad ska han nu säga?” ”Kommer han se att jag inte sitter där?!” (Jag fattade alltså INTE hur stor arenan var haha, ni får kalla mig dum!)
Till slut får jag hjälp av en man som förklarar tydligt vilken tunnelbana jag ska ta och ritar nästan upp det för mig för att jag ska förstå. JA! Där satt den, nu drar vi.. Sitter och är aspirrigt på tunnelbanan, kliver av, följer dom sista grönvita människorna som också är sena, springer efter, hittar ”min” entré, yrar omkring för att hitta en disk där ska jag hämta ut min biljett. Simon Helg får jag fram, det ska ligga en biljett undanlagd på Simon Helg! Personen där bakom tänkte nog precis som det såg ut att han gjorde, vem sjutton är det här, som kommer med rullväska helt svettig och för sent till matchen?!
Han var nog inte den enda som tänkte det….. Kommer ut på Söderstadion, hela arenan är täckt i grönt och vitt, folk gapar och skriker och jag hör till och med Simons namn, say what? Är det såhär stort haha?! Fortfarande förvirrad försöker jag hitta min rad och plats, ja men det var ju lätt? NOT. Det var rader och sektioner och hit och dit, jag vet totat lost men frågade en gammal man som var värd, han hjälpte mig och strax efter såg jag pappa sitta och vinka så jag försökte ta mig upp för trappan med min rullväska och alla andra påsar jag bar på, slog till någon i huvudet med väskan och allt var bara kaos. Simons föräldrar satt alltså just i detta nu och såg hur jag yrade omkring (bredvid min pappa) och när jag satt mig precis bredvid dom har jag fått höra att dom anade att det var jag och jag som var Sanne och det värsta var att jag började ana att det var hans föräldrar.. JAG TRODDE JAG SKULLE SKÄMMAS IHJÄL! Jag kommer på deras sons fotbollsmatch och är 15 minuter försenad. Jaja, bara gilla läget. Sätter mig bredvid pappa och andas ut… En stund i alla fall, fick ju världens chock när jag såg hur jäkla stort Söderstadion var och vilket sjukt drag?! Det var helt galna ramsor, fansen var så inne i matchen och jag hade aldrig kunnat drömma om att det var sådär att gå på en fotbollsmatch i Sverige. Det blev jag varse om då kan jag säga! Helt magiskt och jag sög verkligen in hela stämningen, det var så sjukt mäktigt. Jag minns när jag såg Simon komma springandes i en jäkla fart på vänsterkanten, jag rös i hela kroppen och det var så mycket känslor i mig att jag nästan ville gråta. Killen jag träffade var ju helt jäkla asgrym på fotboll, jag hade ju förstått det kanske men inte fått se det! Stort!!
Matchen är slut och Hammarby vann, tjoho! Står och väntar utanför spelarentrén på Simon där han bad mig vänta (pappa hade åkt hem) då var jag nervös kan jag tala om. Jag var nervös för vad jag skulle säga om att jag missade första kvarten, jag var nervös för att jag såg att paret som jag anade var Simons föräldrar stod kvar och jag var ännu mer nervös för hur det skulle bli när vi sågs? Skulle vi ge varandra en kram puss? Vad? Vi visste ju inte alls var vi stod!! Ut kom han i alla fall, den snyggingen, iförd träningskläder, nyduschad och fräsch och direkt fram och gav mig en puss. Wayyy!! Här svävade jag nog på moln.
Jag och Simons föräldrar blev presenterade för varandra och vi skulle alla åka hem till Simon för att Simons föräldrar skulle skjutsa dit oss. Simons föräldrar hade även med sig Simons farfar så Simons pappa och farfar satt fram, bak satt jag i mitten med Simons mamma på ena sidan och Simon på andra. Jag och Simons mamma satt och tjattrade och då kläcker Simon ur sig ”Men Sanne, varför leker du trevlig för? Är det för att mamma är här? Var dig själv!” hahaha, här fick jag ett skrattanfall blandat med ett nervöst anfall och Simons mamma skrattade vant eftersom hon levt med honom i alla år. Han sa det med glimten i ögat och det var alltså här Simon satte ribban, han skojade till det direkt!! Första gången jag träffade hans föräldrar! Jag skrattade också och idag är jag rätt så van och blir inte ens förvånad när han skojar med mig eller andra haha.. =)
After all så verkade det gå bra ändå, någon vecka senare var vi ett par och hans föräldrar verkade acceptera att jag kom för sent.. och han med för den delen.. Något jag garanterat kommer minnas för alltid!
