17:33 | juni 17, 2013 | sannealexandra
Idag har jag en sådan där dag då jag gråter för allt. Vi tjejer har väl vissa dagar vi bara är känsligare?! Jag är känslig över lag och har lätt till att både skratta och gråta men idag är jag superkänslig!!
Jag grät när jag hörde den HÄR låten idag, jag grät lite när jag läste en blogg där en tjej jag inte ens känner ska gifta sig om en vecka (så fint med bröllop så jag spricker!) jag grät när jag hörde i Michaela & Dashas podd när dom pratade om vad prästen sade när han vigde Madeleine och Chris (nästan tur att jag missade det) och jag grät när jag läste Linns det HÄR inlägget om hennes helg, hur kan folk ute på nätet var så jäkla taskiga?! Alla sörjer olika och precis som hon skriver i inlägget, snacka om att sparka på någon som redan ligger ner. Usch för folk som tycker dom har rätt att skriva vad dom vill bakom skärmen.
Tillbaka till idag. Jag som person tänker inte så himla mycket, ja det ska vara om jag har lite att göra och jag verkligen har något annat för mig men jag är ganska dålig på att tänka och analyser saker, särskilt saker som redan hänt. Så idag när jag lyssnade på just den här podden så fick den mig att tänka på att det är 2,5 år sedan jag och Simon flyttade ihop eller jag flyttade upp till honom och att vi nu bott tillsammans i en helt främmande stad tillsammans i över 1 år. Att vi vågade kasta oss in i detta när vi bara hade bott ihop i ett år (och varit tillsammans 1 år och tre månader, vi var snabba att flytta ihop) Det är så sjukt nu i efterhand! Tiden går så fort dessutom! Det har inte varit en dans på rosor men vi har hållit hårt i varandra.
Jag satt och tänkte på när jag lyssnade på podden och dom pratade om att man ska ta vara på små stunder i förhållanden då kom jag och tänka på förra veckan när jag och Simon gick ut och gick i regnet, vi bara gick och pratade om att det var så härligt när det regnade på oss. Vi stod utanför vårt ”gamla hem” alltså hotellet vi bodde på i fyra månader när vi först kom hit och pussades i regnet. Tio minuter senare gick vi runt ån och plötsligt stod vi bara och kramades och gapskrattade åt ingenting, endorfiner? Jag vet inte men herregud vad härligt det är med lycklig kärlek, det är ju det bästa som finns och jag tror det är lätt att (för många iaf) man tänker mer på dåliga saker i ett förhållande, man ska reda ut saker, fixa både det ena och det andra och ibland kanske glömmer bort att faktiskt bara ägna sina tankar åt allt det bra man har och alla sjukt härliga stunder man har ihop..
Jag sitter alltså och gråter för att kärlek är så fint. Störst av allt är kärleken som prästen sa till Madeleine och Chris. Glädjetårar alltså. Herregud.. (jag är ej gravid om ni anar det iom mina känslor haha)
Tack för podden tjejer- ibland behöver man faktiskt känna efter & få tänka till lite, jag är alldeles för dålig på det..
