Ni är en del som undrar hur jag och J träffades. Tänkte göra en rätt lång story short.
Vi träffades första gången när han gick på gymnasiet (jag haffade ett lammkött hehe, han är två år ygnre men känns som 5 år äldre än mig!) Det var Januari 2010, jag var hemma på vinterlov från L.A under tiden jag pluggade där. Jag paxade honom tidigt!! Vi höll kontakten när jag åkte tillbaka och sedan på sommaren 2010 så började vi ses igen. Jag var chockad över hur modig han var. 19 år och ville bjuda ut på middag, det var så gulligt och det är inte så vanligt att så unga killar vågar uppvakta en, särskilt inte äldre tjej? =) Vi höll kontakten under sommaren men sedan så fick han kontrakt här borta och flyttade över så då blev han lite kall. Detta tror Simone (min bästa vän!) var det bästa som kunde hänt mig, att jag fick en ”diss” typ, hon påstår att det fick mig att undra varför han slutade höra av sig. Han stack till Usa i typ Juli och jag gick in i en annan relation och i September redan ångrade han väl sig lite men då var det för sent…
5 år senare. Vi har levt två helt olika liv men våra vägar möts igen, här har vi stött på varandra lite här och var i Stockholm men har inte haft något kontakt alls. Jag hade pojkvän och han respekterade såklart det och levde på sitt eget liv. Tillbaka till Februari förra året, han vet om att jag är singel och tog väl tillfället i akt, minst sagt. Han säger att han tänkte ”nej nu måste jag vara snabb innan hon hittar någon annan!” Man kan säga att denna gången när våra vägar möttes var J väldigt bestämd, han var extremt målmedveten och tog mig verkligen med storm och det var det bästa han kunde ha gjort, jag hade ju inte tänkt leta efter en ny relation men med den här mannen kunde jag bara inte stoppa det. Helt omöjligt när denna mannen stod mitt framför mig! Jag kom ju precis ur en relation och var sårbar men han fick mig att må så bra och nu ett år senare känns det som att det finns en mening med allt.
Vi hittade tillbaka till varandra efter 5 år och nu känns det så himla naturligt och menat att det är vi. Jag trodde inte att jag kunde känna såhär starkt som jag gör nu, det är helt sjukt och det absolut sjukaste är att det känns ÄNNU bättre för varje dag som går. Det känns helt ärligt som att någon slängde ner honom från himlen och ”här får du, detta är det du alltid sökt” Han är helt helt otrolig, jag önskar att ni alla fick träffa honom. Jag påminns varje dag om hur glad jag är över honom och sa till min syster här om dagen ”Vilket kap!! Vilken man jag skaffat mig” Så ja, det är väl våran lilla love story <3
