Här kommer ett utdrag från en text jag skrev inför vårt första ultraljud när jag var i vecka 10. Jag har gjort en ny kategori som heter ’Baby2018’ här i bloggen som jag lägger in alla gravid och bebisrelaterade inlägg så blir det lättare för er att hitta. Jag har ju haft en fantastisk graviditet på så sätt att jag inte haft något illamående, inte särskilt dålig energi och så vidare men däremot tyckte jag att dom 12 första veckorna rent psykiskt var rätt tuffa så jag tänka dela med mig av det.
Måndag 11/9 09.33
I morse när jag vaknade var den dagen här jag väntat på så länge. Jag plussade på stickan 4e Augusti, en fredag, jag hade redan dagen innan köpt ett sådant test ”Här kan du se om du är gravid innan beräknad mens” på den stod det att jag var gravid men jag vågade inte ta ut det i förskott. Fredagen kom, mensen dök inte upp och testet låg i min neccesär och jag kissade det första jag gjorde när jag vaknade. Det läskiga är ju att när man vill bli gravid så är symptomen på att ha mens ungefär likadana, så dagarna innan jag plussade hade jag en svag mensvärk, jag var väldigt förvirrad över vad det var som hände men att brösten hade blivit stora hade inte ens min syster eller vissa av mina vänner missat.
Efter att jag plussade och sprang in till J för att tala om att det stod att jag var gravid har det varit så mycket blandade känslor, vi båda har velat skrika rätt ut av glädje men alla dessa orosmoln har gjort att vi inte vågat. Vi gick all in på att bli föräldrar från den dagen, som vi smusslat på tillställningar med min alkoholfria champagne, fifflat med soda/vatten för att få det att likna en vodka/soda och tömt shots inför bröllop för att jag ska kunna shota med och låtsas som ingenting. Just för att man inte vill att folk ska veta det förrän det är SAFE.
Det där med oro, åh herregud, jag trodde inte att man kunde fundera så mycket över vad som sker i magen innan. Jag trodde man plussade och så var man glada, vilket kanske egentligen är det enda rätta men vad du än googlar ”gravid i vecka 6” eller ”ont i magen gravid vecka 7” så kopplas allt ihop med missfall. Fy vad jag oroat mig. I NY i helgen låg jag och grät på en uppblåsbar madrass för att jag hade så mycket kramper i magen, J och min syster lugnade mig och talade om att det är vanligt när magen gör plats för det lilla livet som ska växa där i.
Jag har också oroat mig så mycket för att jag mått så himla bra, dom gravidsymptomen jag haft har varit att jag fått ömma bröst, lite spänd mage i bland (svullen) och så lite tröttare men det kan liksom lika gärna vara jetlag? Annars har jag superbra energi och mår inte illa alls, det har jag inte gjort en enda gång? Det om något har gjort mig nervös. Var jag än googlar så verkar dom flesta må dåligt och illa, jag vill inte vila, jag är inte sängliggandes. Jag kissar också lite oftare och är sugen på mer salt och fett och när jag blir hungrig blir jag extremt hungrig.
Nu idag har det gått 6 veckor sedan vi fick veta att vi var med barn och idag, min första dag på vecka 10 (9+1) ska vi äntligen få gå på det första ultraljudet. Vi kommer gå till den doktor som alla i J’s lag blir hänvisade till och vi även blivit rekommenderade. Vi ska vara där 13.45 och jag är så förväntansfull men rädd, jag vill bara gråta en skvätt för att få ur mig lite känslor. Vi hoppas så innerligt att dom säger till oss att allt växer som det ska gå och att det lilla hjärtat slår <3 Vi skulle bli så glada då. Hela mitt liv och alla mina dagar kretsar kring vad som händer i min mage. Är lilla pyret där i ok?
Så, nu ska jag ta en dusch, jobba av lite jobb och skingra tankarna sedan ska jag hoppa i några kläder jag alltid kommer minnas när vi gick på första ultraljudet, jag har någon sådan grej för mig att jag klär upp mig lite vid speciella tillfällen, precis som när jag skulle ta körkort, då tog jag på mig min finaste klänning för att få lite extra härlig känsla. Vi hoppas på glada nyheter idag <3
Uppdatering samma dag, 18.02
Åh herregud. Mina händer var så svettiga sekunderna innan vi skulle in till en barnmorska. Vi möttes vänligt på den klinik jag ska gå på och när dom ropade upp mitt namn slog hjärtat så snabbt. Vi kom in i ett ganska mörkt rum och barnmorskan bad mig hoppa upp på britsen och J fick stå bredvid. Vi berättade om vår situation och så fick jag lägga mig ner och rulla upp min tröja och så smetade hon på en genomskinlig kräm på min mage och så drog hon som en liten apparat på magen och drog den fram och tillbaka och framför mig på den stora tvskärmen möttes vi snabbt av ett litet pyre som sprattlade och viftade med armar och fötter. Jag och J tittade på varandra och blev SÅ glada och lättade! Detta var typ ett halleluljah moment för mig, hur kan något röra sig i min mage? Vi hade i allafall inte inbillat oss att jag var gravid och lillen där i levde på som bara den! Doktorn log åt oss och stämningen inne i rummet var så skör men mjuk och len, hon talade om att lillens hjärta slog starkt och vi höll varandra i handen och blev stolta för det lilla ”move” vår lille hade gjort, vi kan förstå nu att man blir stolt för nästan allt sitt barn gör när vi insåg att vi blev stolta över att den lilles hjärta slog så starkt. Jag smsade Linn en tumme upp direkt, hon satt utanför i väntrummet och när jag och J klev ut med våra första bilder på lillen så rann det lite tårar för våra kinder. Så stort, allt såg bra ut och bebisen är beräknad 16e April <3 Detta var dagen då jag och J faktiskt kunde pusta ut och har sedan dess inte haft samma oroskänslor även fast man inte har några garantier på något så förändrade det här mycket..
Här är en bild från när vi klev ut i väntrummet, så glada!!!
så glad för er <3 längtar så mycket tills den dagen man själv får uppleva allt det där!!
Hej sanne! Stort grattis till graviditeten! Kanske du kan ha en liten frågestund om ämnet? Jag och min kille har bestämt oss för att skaffa barn, efter första försöket fick jag min mens idag. Så besviken jag blev! Visste inte att jag ville detta så mycket? Skulle vilka veta (om de ej är för privat) om ni fick försöka länge? Kram
Jo det kan jag absolut ha! Jag löser det i nästa vek 🙂 Åh, jag fattar… sådant där är så svårt, det fäster så olika och det är ju vanligt att det tar upp till ett år. Jag slutade med alla preventivmedel ca 6 månader innan men såg till att skydda oss och efter bröllopet slutade vi med allting och så lyckades det fästa. Men, min kropp var nog van utan hormoner då och vi hade inte hunnit börja stressa utan åkte på honeymoon och hade det bra bara. Sådant här är så svårt, det finns ju inga garantier för när det fäster, det är ju så olika också. Man får nog bara försöka inte stressa så mycket och låta det komma när det kommer, trots att man blir så ivrig! Kram <3
Hej! Är bara nyfiken på hur du lyckades dölja det under din möhippa och bröllop? Jag har nyligen plussat och ska på en massa fester och vet inte hur jag ska kunna dölja för alla när alla känner mig som en partyprisse..
Hej 🙂 Jag var inte gravid då, jag blev gravid precis efter bröllopet! Men det är så svårt, jag var på andra bröllop och kräftskivor och allt vad det var, jag var i Oslo med Bikbok där det serverades bubbel, drinkar, charkisar och sushi och det var sjukt svårt…. Jag hade turen att kunna ”fly” till Usa sen men man får typ berätta för några nära vänner som kan backa en och hjälpa till att smussla eller ställa in. Det är verkligen svårt, svårare än jag trodde! Kram!
Grattis till plusset ? Så mysigt med bebis och graviditet!
Jag mådde inte heller dåligt, förutom att jag blev mer nojjig och orolig:) Hormonerna kan ställa till med mycket i huvudet med ?
TACK <3 haha, jo tack, grät här om dagen till ed sheeran - small bump ett x antal gånger haha!
Så himla fint att läsa!!! Ska bli spännande att få följa er resa.
stort tack <3
Du sätter verkligen ord på hur jag tror de flesta känner de första veckorna. Åtminstone har jag känt exakt sådär med båda mina graviditeter! Eller, min andra graviditet var det så fullt upp med en ettåring och oron så jag vågade inte tro att bebisen verkligen skulle komma förrän långt efter halva tiden. Men nu är hon här sen två månader, så himla härligt. Ska bli såå kul att följa er resa! Stort grattis igen (har skrivit det förut, hehe) Kul med Playmakers 2 också! Kram
Åh vad roligt, stort grattis <3 det är svårt att inte oroa sig!! Allt är nytt och man är så rädd om det lilla miraklet. Kram!
Åh Sanne, precis så & med precis dem känslorna var jag för inte så länge sedan. Tårar föll nu, lika som då, över lättnaden. Det är magisk tid framför er! Var stolta. Mitt hjärta är 5 månader nu, den enorma kärleken som finns går inte att sätta ord på. All lycka till er
Ja det är så himla läskigt och nytt allting och man är så rädd om det lilla livet… <3 stor grattis till er! kram och tack!
Va roligt, vi plussade också 4e augusti(förra året dock :D) och lilleman var beräknad 14e april. Han hade lite bråttom och kom 5e.
Önskar er Stort lycka till igen ? ska bli spännande att följa er resa!
Å spännande <3 grattis!
Åh <3 <3 <3 Så fint skrivet, tack för att du delar med dig, kram <3
tack <3
Känner verkligen igen mig i allt det du skriver. Och speciellt när man som du (och jag) inte känner av så mycket symptom. Jag är nu i vecka 24 men kan fortfarande känna precis samma sak, trots att jag nu känner på ett annat sätt att han far runt där inne. Men när han är lite lugnare, så direkt: Hallå? Vad händer?
Försvinner det någonsin tror du? 😉 Stort lycka till! Kul att följa med både här, men också i en ny säsong!
Ja, det är så himla nytt allting så man blir ju rädd och orolig för minsta lilla <3 Nej förmodligen inte, så oroar man sig sedan när den lille inte sparkar i magen och sen kommer den ut då ska man oroa sig hela livet haha! KRAM och tack!
Grattis ännu en gång goa Sanne!
Precis så som du beskriver med känslorna var det för mig med. Och vi hade vårt ultraljud i vecka 18. Jag själv började känna mig mycket lugnare när jag dagligen kunde känna lillan röra sig. Det blir häftigare för varje vecka som går. Bara 8 veckor kvar här 🙂
Jag har aldrig mått illa heller. Halsbränna två ggr i veckan 30 annars ingenting. Så försök att inte oroa dig framöver över det 🙂
Ska bli kul att fortsätta följa din resa ?
Stor kram
Johanna aka tågmamma ?
Det är såå mycket tankar <3 Så spännande för er, grattis!! Vad skönt, det blir bättre och bättre mer oron, nu känns det ganska lugnt! <3 Stor kram!
Åh blir så glad och berörd då jag läser detta, förstår verkligen oron! <3 För mig har det tyvärr inte gått lika bra efter mina plus (maj & aug).. 🙁 Men jag glädjs ändå mitt i allt, att det finns andra som får känna den där lyckan och lättnaden, njut verkligen!! <3 Livet är för kort för att oroa sig, och vad som än händer är det bättre att vara glad när man är glad än att låta oro ta över! 🙂 hoppas att även jag får känna den där känslan av lättnad snart, och hoppas verkligen inte att jag oroar dig med detta utan tanken var tvärt om 🙂 Kram och massa grattis!! <3
Åh jag fattar. Jag tänkte att om det inte hade gått som vi hoppats hade jag tänkt dela med mig ändå, därför skrev jag texten.. man är ju så ödmjuk inför allt, det är ju så mycket man inte kan kontrollera! <3 Det tror jag absolut att du får göra och då kommer du vara på den plats du vill vara och längtat efter, tiden är snart här <3 Men jag vet precis oron och jag tog inte för givet att det skulle gå bra.. KRAM och tack <3
Hej Sanne!
Gick tilbaka till de här inlägget för usch känner igen mig så mycket..
Är i v 11 med mitt och sambons första barn, mår toppen! lite tröttare så men de är överkomligt, brösten gör inte lika ont längre som dom gjorde.
som du säger att eftersom nästan alla man läser mår skit så är jag så rädd och nervös… Minsta lilla kopplar jag till missfall, och nu är jag orolig för missed abortion, du hör ju, tänker alldeles för mycket haha..
vågar ej glädjas innan vi har sett bebisen (15 okt första ul)
min bm sa igår ”så länge brösten ömmar och du mår illa så kan du vara lugn” men jag gör ju inte de o brösten har lugnat sig… de gjorde inte min oro något bättre alls.
Men jag hoppas och håller alla tummar att allt är som det ska och vi får träffa vår nya familjemedlem i april nästa år.❤️
Tack för du delade med dig av dina känslor!
Åååå tack för fina ord. Håller alla tummar och tår för er <3