18:12 | oktober 12, 2017 | sannealexandra
Här kommer ett utdrag från en text jag skrev inför vårt första ultraljud när jag var i vecka 10. Jag har gjort en ny kategori som heter ’Baby2018’ här i bloggen som jag lägger in alla gravid och bebisrelaterade inlägg så blir det lättare för er att hitta. Jag har ju haft en fantastisk graviditet på så sätt att jag inte haft något illamående, inte särskilt dålig energi och så vidare men däremot tyckte jag att dom 12 första veckorna rent psykiskt var rätt tuffa så jag tänka dela med mig av det.
Måndag 11/9 09.33
I morse när jag vaknade var den dagen här jag väntat på så länge. Jag plussade på stickan 4e Augusti, en fredag, jag hade redan dagen innan köpt ett sådant test ”Här kan du se om du är gravid innan beräknad mens” på den stod det att jag var gravid men jag vågade inte ta ut det i förskott. Fredagen kom, mensen dök inte upp och testet låg i min neccesär och jag kissade det första jag gjorde när jag vaknade. Det läskiga är ju att när man vill bli gravid så är symptomen på att ha mens ungefär likadana, så dagarna innan jag plussade hade jag en svag mensvärk, jag var väldigt förvirrad över vad det var som hände men att brösten hade blivit stora hade inte ens min syster eller vissa av mina vänner missat.
Efter att jag plussade och sprang in till J för att tala om att det stod att jag var gravid har det varit så mycket blandade känslor, vi båda har velat skrika rätt ut av glädje men alla dessa orosmoln har gjort att vi inte vågat. Vi gick all in på att bli föräldrar från den dagen, som vi smusslat på tillställningar med min alkoholfria champagne, fifflat med soda/vatten för att få det att likna en vodka/soda och tömt shots inför bröllop för att jag ska kunna shota med och låtsas som ingenting. Just för att man inte vill att folk ska veta det förrän det är SAFE.
Det där med oro, åh herregud, jag trodde inte att man kunde fundera så mycket över vad som sker i magen innan. Jag trodde man plussade och så var man glada, vilket kanske egentligen är det enda rätta men vad du än googlar ”gravid i vecka 6” eller ”ont i magen gravid vecka 7” så kopplas allt ihop med missfall. Fy vad jag oroat mig. I NY i helgen låg jag och grät på en uppblåsbar madrass för att jag hade så mycket kramper i magen, J och min syster lugnade mig och talade om att det är vanligt när magen gör plats för det lilla livet som ska växa där i.
Jag har också oroat mig så mycket för att jag mått så himla bra, dom gravidsymptomen jag haft har varit att jag fått ömma bröst, lite spänd mage i bland (svullen) och så lite tröttare men det kan liksom lika gärna vara jetlag? Annars har jag superbra energi och mår inte illa alls, det har jag inte gjort en enda gång? Det om något har gjort mig nervös. Var jag än googlar så verkar dom flesta må dåligt och illa, jag vill inte vila, jag är inte sängliggandes. Jag kissar också lite oftare och är sugen på mer salt och fett och när jag blir hungrig blir jag extremt hungrig.
Nu idag har det gått 6 veckor sedan vi fick veta att vi var med barn och idag, min första dag på vecka 10 (9+1) ska vi äntligen få gå på det första ultraljudet. Vi kommer gå till den doktor som alla i J’s lag blir hänvisade till och vi även blivit rekommenderade. Vi ska vara där 13.45 och jag är så förväntansfull men rädd, jag vill bara gråta en skvätt för att få ur mig lite känslor. Vi hoppas så innerligt att dom säger till oss att allt växer som det ska gå och att det lilla hjärtat slår <3 Vi skulle bli så glada då. Hela mitt liv och alla mina dagar kretsar kring vad som händer i min mage. Är lilla pyret där i ok?
Så, nu ska jag ta en dusch, jobba av lite jobb och skingra tankarna sedan ska jag hoppa i några kläder jag alltid kommer minnas när vi gick på första ultraljudet, jag har någon sådan grej för mig att jag klär upp mig lite vid speciella tillfällen, precis som när jag skulle ta körkort, då tog jag på mig min finaste klänning för att få lite extra härlig känsla. Vi hoppas på glada nyheter idag <3
Uppdatering samma dag, 18.02
Åh herregud. Mina händer var så svettiga sekunderna innan vi skulle in till en barnmorska. Vi möttes vänligt på den klinik jag ska gå på och när dom ropade upp mitt namn slog hjärtat så snabbt. Vi kom in i ett ganska mörkt rum och barnmorskan bad mig hoppa upp på britsen och J fick stå bredvid. Vi berättade om vår situation och så fick jag lägga mig ner och rulla upp min tröja och så smetade hon på en genomskinlig kräm på min mage och så drog hon som en liten apparat på magen och drog den fram och tillbaka och framför mig på den stora tvskärmen möttes vi snabbt av ett litet pyre som sprattlade och viftade med armar och fötter. Jag och J tittade på varandra och blev SÅ glada och lättade! Detta var typ ett halleluljah moment för mig, hur kan något röra sig i min mage? Vi hade i allafall inte inbillat oss att jag var gravid och lillen där i levde på som bara den! Doktorn log åt oss och stämningen inne i rummet var så skör men mjuk och len, hon talade om att lillens hjärta slog starkt och vi höll varandra i handen och blev stolta för det lilla ”move” vår lille hade gjort, vi kan förstå nu att man blir stolt för nästan allt sitt barn gör när vi insåg att vi blev stolta över att den lilles hjärta slog så starkt. Jag smsade Linn en tumme upp direkt, hon satt utanför i väntrummet och när jag och J klev ut med våra första bilder på lillen så rann det lite tårar för våra kinder. Så stort, allt såg bra ut och bebisen är beräknad 16e April <3 Detta var dagen då jag och J faktiskt kunde pusta ut och har sedan dess inte haft samma oroskänslor även fast man inte har några garantier på något så förändrade det här mycket..
Här är en bild från när vi klev ut i väntrummet, så glada!!!