Thoughts about happiness..

Igår hade jag en bökig graviddag, lillen är helt tokig i magen och jag tror vi kommer att ha händerna fulla när han kommer ut. Jag hade önskat på att han förstod att han inte har så mycket plats haha. Han röjer på som en galning och det är inte skönt vill jag lova! I natt drömde jag att jag pratade med någon tjej om att ”han klämde på mina nerver” och strax efter vaknade jag av att jag hade så ont. Tur att jag sover så djupt annars hade jag legat vaken betydligt mer. Han röjer på mestadels hela tiden och trycker nedåt, sparkar på revbenen, sparkar på höftben och drar både armbågar och fötter rätt ut i magen. En liten alien känns det som!

I och med detta så var jag inte så pigg igår direkt. Vi åt lunch, var på bio och såg Fifty Shades of grey som jag grät som ett litet barn till i slutet (ni som har sett den förstår kanske vad jag grät för om ni tar hänsyn till att jag har en bebis i magen) sedan när vi kom hem tog vi ett bad sedan somnade jag i två timmar. Åt middag och sedan läste jag lite, jag gillar verkligen Oprah Winfreys bok ”Ett vet jag säkert” den är fin och tänkvärd. Jag älskar Oprah1 Jag är verkligen i ett ta-hand-om-mig-själv-mood som jag tänker att jag ska fortsätta med tills lillen kommer. Jag jobbar ihop med min livscoach och lär mig mer om mig själv och hur jag fungerar, den inre resan är så häftig alltså, jag tränar för att kroppen behöver endorfiner och för att jag vill känna mig stark inför förlossning och efteråt, jag äter en massa bra mat för att både jag och lillen ska få i oss det vi behöver och jag boar här hemma inför att vi ska bli tre. Det är så mysigt. Världens mysigaste tid, jag känner mig så harmonisk och glad här hemma.. Jag har nog aldrig känt mig så lugn och i kontroll.

Jag brukar ofta fundera över mina lyckonivåer, när var dom som högst / lägst? Och så försöker jag lokalisera vad det är som avgör hur mina lyckonivåer är. Jag vet att i stressiga perioder med mycket jobb brukar jag sluta ta hand om mig själv, jag slänger i mig något för att jag måste och träningen blir lidande. Det är något som får mina lyckonivåer att sjunka rejält, jobbrelaterad stress så det håller jag mig borta från. Lite stress mår jag bra av, det känns bara givande för mig men just den där negativa stressen där man ska släcka bränder bara och man inte har tid över huvud taget att återhämta sig. Fy. Jag försöker också lokalisera hur jag mått beroende på hur jag bott / hur mycket jag tjänat / vad jag gjort / vilka jag umgåtts med. Jag ser och känner hur mina lyckonivåer är högre nu i år vid den här tiden än för ett år sedan, vi var då i världens härligaste stad och jag var ”friare” eftersom vi inte väntade barn men jag var också mycket mer stressad över min jobbsituation som var sjukt stökig. Nu bor vi i en stad där det inte händer mycket alls, vi har verkligen inte så mycket att göra men mina lyckonivåer är högre, jag tar hand mer om mig själv och det tror jag är en stor faktor. Jag har också blivit mycket med medveten sedan jag började jobba ihop med min livscoach Filippa, jag förstår varför jag beter mig som jag gör i vissa situationer eller tvivlar på mig själv i andra. När man blir medveten om varför man är som man är i vissa situationer kan man plötsligt agera annorlunda och få nya resultat. Jag vet ju tex nu hur jag kan göra på ett visst sätt pga något som hänt mig för flera år sedan i en gammal relation tex men så fort du blir medveten så kan du ta kontroll över det. Så befriande att göra peace med sig själv och inse att jag själv är den enda som kan ansvara för hur jag mår.

Jag tänker också på tiden då jag bodde i LA, tex när jag flyttade ihop med tre killar jag hittade på craiglist (HELT SJUKT!!) haha. Tur att dom var snälla och tur att mina föräldrar alltid litat på att jag är klok för att jag har då aldrig varit rädd över att ge mig ut själv i världen, jag tänker på hur jag levde på mina pengar från CSN, hur jag var ny i en så stor stad där jag egentligen inte kände en enda person när jag flyttade dit, hur jag bodde på en madrass som var tunn och mjuk och det var allt jag hade i mitt rum men att lyckonivåerna då var som nu, dom var definitivt högre då än när jag bodde i Stockholm, hade ett stadigt förhållande och just hade fått ett nytt, extremt stressigt jobb. Mitt ”drömjobb” också till titeln. Varför? Jag tror att när jag hade fått detta jobbet i Stockholm 2010 så var jag så himla inriktad på att bara göra karriär, jag brydde mig inte om någonting annat och jag stressade så sjukt mycket. Jag lyssnade inte inåt utan jag ville bara framåt, jag jagade och jagade tills jag en dag slutade, då smal som en pinne och inte medveten alls om hur jag mådde. Jag lyssnade inte inåt över huvud taget utan ville bara åt någon slags ”fame” och karriär till skillnad mot tiden i LA, då lyssnade jag på hjärtat, på det jag själv ville göra. Likadant nu, jag och J hade kunnat lyssna utåt när vi träffades på ”hur det var fel tajming” och ”hur skulle det gå när jag bodde i Sverige och han i Usa” och ”Ni kan inte förlova er efter ett år det är för tidigt” Lyssna på dig själv och din magkänsla och vad DU vill. Inget annat, det om något kommer ge dig mer lycka. Och, framförallt, strunta i vad andra skulle tycka, det är något jag aldrig någonsin brytt mig det minsta om, vad andra tycker om mig eller vad jag gör är ju helt oväsentligt. Så för er som funderar över det, waste of time.

Kommer alltid vara glad över att mina föräldrar alltid låtit mig gå min egen väg och pushat mig till att göra sådant jag tycker är kul. Pappa sa alltid till mig att ”Gör något du tycker är kul, så kommer pengar att komma längs vägen” för pengar behöver man ju för att kunna betala räkningar och för att leva. Många blandar ihop lycka och pengar.

Här kommer något jag tycker ni borde läsa <3 Boken är Oprah Winfreys bok ”Ett vet jag säkert” så fin bok.