Idag vaknade jag och kände sådan enorm tacksamhet. Flera jag känner har talat om för mig att jag blivit så mycket mer harmonisk sedan jag blev mamma. Jag upplever själv att jag blev mer harmonisk när jag blev gravid redan..
Vet ni varför jag tror det blev så? Jag tror att jag stannade upp, tog en dag i taget, fokuserade på det viktiga i livet och jobbade mycket med mig själv. Jag körde inte bara på utan att pausa utan jag stannade verkligen upp när jag blev gravid och började prioritera det viktiga i livet och det har gjort mig så mycket lugnare.. och ännu gladare. Jag brukar alltid bara jaga och jaga, ha visioner om vad jag ska uppnå och den klassiska ”men DÅ blir allt ännu bättre” men ibland behöver man stanna upp, känna lugnet och kanske vara glad för det man har och inte bara jaga jämt? Vi människor jagar ju naturligt så man får påminna sig. För vem jagar man ibland? Sig själv eller för att man kanske borde uppnå vissa saker? Jag beundrar alltid dom människor som är så nöjda med det dom har oavsett vad det är, bara nöjda och inte av någon speciell anledning, dom har bara på riktigt fattat det. Haha.
Senaste 1,5 månaden har varit så stora omställningar, vi fick Frans, flyttade hem från Usa, sa hejdå till vänner där, packa ihop lägenheten i Buffalo, lära oss känna lilla Frans, flytta hem, ta beslut om att flytta hem (iaf i 4 år) flytta in i nya lägenheten. Jag känner att jag har lite identitetskris just nu, vem är jag som mamma? Vem är jag i mina sociala kanaler när jag nu är mamma? Mycket känns så oviktigt just nu och Frans är det enda jag tänker på. Jag känner också att jag kommer bli lite förvirrad i höst när vi inte ska åka iväg, vi ska inte packa ihop lägenheten i slutet på sommaren i år och vi behöver inte säga hejdå till vänner och familj. Jag har alltid varit Sanne som är på vift och inte bor i samma stad som mina vänner och familj, det är så ovant.
Jag känner konstant en liten liten inre stress över att jag inte ska hinna med allt, hinna träffa den och den och hinna ta det där mötet men vet ni vad? Det är ju ingen stress längre, vi är hemma nu. Jag måste verkligen bara låta tiden gå och ta vara på varje dag som går så kommer jag snart att landa i den stora omställningen.
Men, trots den lilla inre stressen och den förvirring som jag just nu går igenom så vaknar jag och känner sådan tacksamhet. Jag vaknade i morse, insåg att jag och J firar 3 år idag, tre år av ren kärlek, massa respekt och äventyr <3 Hur kom det sig att han bara dök upp där igen, det var som att någon från himlen slängde ner honom och bara ”här är han, din drömman, varsågod” typ så. Och sedan dess har mycket hänt, vi har bott borta, gift oss och nu är Frans här. Helt galet.
Det jag känner är att om man inte vågar tro på magi så får man aldrig uppleva det. Våga tro på det du känner känns rätt – våga gå på din magkänsla och följ ditt hjärta, tro mig, då sker det du aldrig trodde du skulle kunna ske. Och lyssna inte på andra, hade jag lyssnat på andra kring vilka beslut jag ”borde ta” hade jag aldrig suttit där jag sitter idag, så himla glad över min lilla familj, Frans, alla människor omkring mig och mitt jobb som jag faktiskt tycker väldigt mycket om <3
”Those who don’t believe in magic will never find it” och det är så sant tycker jag. Nu vaknar lillen här och det slår mig direkt att både jag och J har sådan viktig uppgift här i livet, vi ska uppfostra den här lille killen och jag läste en fin text idag;
Jag undrar så vad Frans är för liten filur, nu blir ju barn mycket som man uppfostrar dom och dom formas utav erfarenheter osv, det ska bli så spännande, just nu är han en trygg liten bebis och min högsta önskan är att han fortsätter känna sig trygg och våga vara den han är och gå sin egen väg! <3
