Visar arkiv från maj 2018

I morgon har det gått 5 veckor sedan Frans föddes. Jag tycker att man pratar så himla mycket om förlossningen men ingenting om återhämtningen, jag hade funderat lite över hur min kropp skulle må efter förlossningen men kunde inte föreställa mig riktigt för att jag inte läst eller hört så mycket om det alls, sedan är det ju också så individuellt allting så det går inte att jämföra men ändå, förlossningen hade jag tänkt massor på.

Precis efter att jag hade fött kunde jag ju knappt gå, tack och lov så var alla nyförlösta tvungna att åka rullstol på sjukhuset så jag behövde inte tänka på det. Trots att det enda jag fokuserade på var vår lilla bebis så minns jag att när jag skulle ta mig från sjukhussängen till toaletten tänkte jag ”hur ska detta sluta?” För att jag hade verkligen svårt att gå, allting var ju så uttänjt och så var jag så himla svullen och jag blödde massor och kände mig svag och yr men ändå sjukt stark som krigat så hårt! Det var verkligen den största fysiska utmaningen jag någonsin kunde tänka mig.

När vi fick åka hem, 2 dagar efter så sa min barnmorska åt mig att jag skulle vara sängliggandes så mycket det gick och bara fokusera på amningen och det var det bästa rådet jag kunde få och jag är så himla glad att jag tog det på allvar och lyssnade för kroppen behöver verkligen återhämtas och det gör den genom att vila, vila och åter igen vila. Vi hade J’s föräldrar hos oss första 12 dagarna och vi fick massor med avlastning, jag gick bara mellan soffan, toaletten och sängen i princip. Redan efter att par dagar så hade svullnaden gått ner, jag åt smärtstillande med något medel i som tog bort svullnad, jag använde ”isbindor” första 2 dagarna, det var bindor som man vred om så blev dom kalla, också för att få ner svullanden, jag hade en bedövningsspray som jag bara använde första dagen då jag var orolig att jag inte skulle känna vad jag gjorde och jag ville inte överanstränga kroppen och så åt jag tabletter som skulle göra mig mindre hård i magen för att våga gå på toaletten när jag var redo.

Allting var väldigt läskigt efteråt tyckte jag. Mina magmuskler var så svaga och jag hade svårt att ta mig ur sängen utan J’s hjälp och min kropp var så pass svag att jag hade svårt att ta mig upp på nätterna och amma lillen, jag var konstant rädd för att det skulle göra ont så att jag vågade inte röra mig hastigt.

Efter en vecka kändes kroppen betydligt bättre, jag var fortfarande sliten men märkte verkligen hur det hjälpte att vila. Efter 9 dagar slutade jag med smärtstillande och hade inte längre ont vilket jag var så glad över. Men man är så skör första 2 veckorna efter en förlossning, känslorna är överallt, brösten gjorde ont utav amningen (fällde både en och två tårar) kroppen är svag, man blöder en hel del och byter man inte blöja så byter man binda. Det är så himla mycket att tänka på och man bara längtar efter att känna sig ”vanlig” igen.

2 veckor efter kändes det ännu lite bättre och vecka 3 när jag var på kontroll hos min barnmorska så kände jag mig väldigt bra. I vanliga fall går man på en kontroll för att se så man läker som man ska men eftersom vi skulle åka till Sverige fick jag komma in efter 3 veckor och så ska jag gå på en till kontroll här i Sverige när jag skrivit in mig! Barnmorskan sa att jag läkte precis som jag skulle och att allt nästan var helt återställt. Hon sa att vid 6 veckor kommer det garanterat vara som det ska  och jag blev så himla glad <3 Hon kände på mina magmuskler och dom hade bara separerats ytterst lite, 1-2 cm vid naveln annars ingenting och hon trodde det skulle ha gått ihop till nästa kontroll. Hon var stolt över mig som verkligen vilat, hon trodde nog inte jag skulle vara så bra på det, jag är ju oftast så pigg och alert men tro mig, första 2 veckorna var jag inte det. Man får dock inte glömma att bara för att det ser ut som det läker bra på utsidan så är det ju mycket som ska läka inuti kroppen så man måste verkligen ge återhämtningen tid och vara snäll mot sig själv.

Nu har det gått 5 veckor i morgon och det känns som jag aldrig har fött barn?! Det är så konstigt. Jag minns heller inte hur det kändes eller hur värkarna kändes?! Haha. Jag lever verkligen som vanligt och kan inte förstå hur jag kunde få ut den där lille krabaten! Jag kan inte ens förstå att jag varit gravid, jag har typ glömt bort det. Jag har nog bara fullt upp med Frans och hur han mår så jag kanske i och för sig inte funderat allt för mycket på mig och min kropp men jag är så glad över att återhämtningen går bra, jag känner mig verkligen som vanligt igen, lite svagare kanske men stärka upp magen tex får jag göra framöver. Jag känner i alla fall sån stark connection till min kropp och tro mig, den kropp du föder ditt barn med är inte den kropp du har i vanliga fall. Under dom 9 månader som gravid förbereder din kropp dig för att föda och ger dig allt du behöver inför den dagen, jag skulle aldrig kunna förstå hur jag skulle kunna föda ett barn idag, det känns omöjligt men under graviditeten så förändras så himla mycket så att jag kände i princip att jag lånade en kropp under tiden jag var gravid och när jag födde och att jag nu fått tillbaka min egen igen. Så coolt!

Jag vill bara tala om det att ta återhämtningen på allvar och VILA <3 Ta hjälp i början och stressa inte ut på barnvagnspromenader förrän du känner att du klarar det. Jag gick på min första promenad efter 3 veckor och det är ju nu i efterhand inte alls långt efter men där och då kändes det så, det är så tråkigt att ligga i sängen bara… Men, då och då det enda rätta. Lyssna på kroppen och våga lita på kroppen, den är fantastisk.

Om jag var nervös när vi skulle flyga hem med Frans 3,5 vecka gammal till Sverige från Usa? Oh ja. Jag trodde inte jag var så spänd som jag faktiskt var, jag tror jag ignorerade det och försökte bara se det positivt. Jag försökte intala mig med att ”om Frans gråter hela vägen så är det så, han är bara en bebis, folk får titta”

Så, med 15 bagage totalt varav vi flög hem med 11 (familj tog hem väskor innan) så kom vi till flygplatsen med Frans. Han hängde på mig i en babybjörn när vi kom till Buffalos flygplats, vi checkade in alla våra bagage förutom vagn som vi checkade in vid gaten för att kunna få använda den när vi mellanlandade.

Första flighten mellan Buffalo – Chicago, denna resan tog ca 1,5 h och gick som en dans. Frans fick en kompis som var ett par månader äldre och jag ammade honom när vi lyfte och det gick fint. Vi hade fått massa tips om att antingen låta han ha napp eller ammas vid lyft och landning för att undvika lock i öronen, på uppvägen ammade jag som sagt men på nedvägen så ville han varken äta eller ta napp men verkade inte märka något lufttryck alls. Han var jättenöjd!

I Chicago mellanlandade vi, detta är ju typ världens största flygplats så jag var glad att vi hade vagnen här. Vi rullade iväg till tåget som man behövde ta till den terminal vi skulle flyga till Sverige från och allt gick smidigt. När vi klev på det långa flyget som var ett nattflyg blev vi direkt vänner med flygvärdinnorna som var så förtjusta i Frans, dom sa att dom aldrig sett en så liten bebis flyga. Det gjorde mig nog ännu mer stressad! Innan vi skulle lyfta så började Frans skrika som en galning, han har aldrig skrikit på det sättet tidigare och jag försökte med allt. Här berättade flygvärdinnorna att Frans behövde sitta fast vid lyft och landning, jag fick något litet bälte som skulle sitta fast i mitt bälte och så ville dom att han skulle sitta i mitt knä med ryggen mot min mage pga säkerhetsskäl, här förklarade jag att han absolut inte kunde sitta. Jag blev sjukt stressad, jag ville så gärna amma honom när vi skulle lyfta. I och med att dom inte tillät mig det så ammade jag honom massor innan det var dags att lyfta. Efter att jag slutat amma och försökt spänna fast honom i mig och försökt hålla upp honom och hans lilla huvud skrek han så han knappt fick luft, han verkade så stressad. Jag såg hur folk omkring oss stirrade, vred på sig och förmodligen tänkte att deras flygresa skulle bli en ren katastrof. Precis när vi skulle lyfta la Frans världens spya på mig och honom och jag insåg att jag nog varit lite stressad och matat honom för mycket…

Efter det däckade han och sov hela vägen med några matstopp. Han låg på mitt bröst hela resan med någon paus hos pappa medan jag smet på toa. Flygvärdinnorna tyckte jag hade varit så lugn och duktig med honom men jag berättade att jag hade ren panik innan vi lyfte… Fy. Men, tack och lov så gick resan superbra, så fort han kräkts så var han så trött och gosig och han bara gnydde lite och rörde på huvudet när han ville äta under resans gång. Så himla mysig flygresa! <3 Lilla skrutten.

Bra jobbat Frasse, 3,5 vecka gammal! Jag kan tala om att jag och J pustade ut och high fivade när vi landade i Stockholm. We made it! Och – alla bagagen har vi nu. 3 saknades när vi landade men dom fick vi tillbaka dagen efter. Så en lyckad resa hem och nu planerar vi inte att flyga på ett tag!