20:55 | november 28, 2018 | sannealexandra
Grattis vår lille son på 8 månaders dagen. Du är vårt lilla lyckopiller! Det firades med besök på BVC, långlunch på Broms och sedan hamnade vi alla hemma i soffan. För J var det extremt påfrestande att ta sig ut för första gången idag, han kom två kvarter sedan var han helt slut. Stackarn! Han är verkligen inte sig själv än <3
Nu när Frasse är 8 månader betyder det att vi varit föräldrar i 8 månader. Jag är stolt över oss och hur vi hanterat dessa månader. Det är dom mest omtumlande men finaste månaderna i våra liv. Att vara mamma är verkligen det tuffaste jobbet på jorden. Jag tycker att allting som betyder något är också kämpigt ibland, precis som sitt jobb (om man älskar sitt jobb) eller relationer med vänner & familj, det krävs en del. Jag har haft lyckan att få en ganska enkel bebis och har nog tänkt att ”jag borde inte klaga. Frans är så enkel” men så vet jag ju ingenting annat än att vara mamma till Frans och oavsett enkelt barn eller inte så är det tufft. Vissa dagar är tuffare än andra och senaste två veckorna, sedan J blev skadad har jag verkligen känt på att jag lever. Det är det absolut mest magiska som finns att vara mamma, det finns inget som slår det men det är verkligen det mest viktiga jobbet du kan ha och 24 timmar om dygnet tänker jag på Frans och hans behov och det tar tid att vänja sig vid att vara mamma. Jag har märkt nu efter 8 månader att jag, precis som man sig bör under en tid prioriterat bort mig själv. Jag försöker lära mig prioritera rätt och jag kämpar hårt för att få allt att funka i vår familj. Alla familjer har olika konstellationer så det är helt onödigt att jämföra sig med hur andra gör, särskilt för oss. Frans verkar jag / vi göra något rätt med i alla fall för han verkar så nöjd och glad, det är ju det viktigaste såklart men det är ju också viktigt att hela familjen mår bra. Jag känner att det nu är hög tid att börja prioritera lite me-time, att när jag har barnvakt är det inte för att gå och jobba utan snarare för att antingen göra ingenting, slänga mig på sängen och läsa en bok eller ta en promenad eller kaffe med en kompis eller kanske prioritera en date night? Jag och J påstod att vi skulle ha date night en gång i veckan, vi har misslyckats där totalt haha. Man går ju från att ha sitt egna schema där man prioriterar sig själv och varandra hur mycket man vill till att vända all sin energi och all sin fokus till en annan liten människa och plötsligt sitter man som jag och känner att man skulle behöva hitta tillbaka lite till sig själv och kanske saknar att få sova en hel natt. Jag har inte sovit en hel natt på 9 månader! Hur sjukt är det inte att man ändå står upp haha? Jag kan bli så avundsjuk på par som kan dela upp det men inser att vi alla par har det olika och vissa kanske är avundsjuka på oss för något annat, att jämföra är en lyckodödare. Jag saknar även träningen enormt så nu har jag bokat på några pass i veckan. Jag behöver det! Men, all fokus har som sagt gått till Frans och det skulle jag aldrig ångra. Hans första tid på jorden lille gubben!
Jag gillar ju nystarter och ser fram emot 2019. Nytt år och nya tåg, året då Frans blir ett och jag förhoppningsvis kommit in i mammarollen ännu bättre och lärt mig av detta året och mina prioriteringar. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv utan förösker tänka att med varje nyfödd bebis kommer också en helt ny mamma till.
Jag och J pratade idag om att i en familj där föräldrarna har ”vanliga jobb” dvs ett 8-17 jobb så kan man ofta dela upp föräldrarledigheten i Sverige och så har man även helgen tillsammans vilket kan vara skönt så att man kan hjälpas åt. För oss så är J idrottsman vilket betyder fullt fokus på det under säsong, inga lediga helger direkt och ganska mycket sova borta. För min del betyder föräldrarledighet att jag antingen struntar helt i jobb och inte har något att komma tillbaka till sen eller göra som mig, jobba bäst det går och att ta hjälp. Jag har ju min syster som jobbar för mig och utan henne hade jag varit sönderkörd. Alla ni som har en partner som är borta en del vet hur tufft det kan vara, så lägger man till ett eget jobb på det, inte optimalt. Men, det har gått bra och J sa åt mig igår att jag borde klappa mig på axeln över att det faktiskt gått så himla bra och att Frans är så himla glad bebis, trots att han fått hakat på mamma en del på möten. Det går verkligen bra men så fort något händer, låt säga att Frans får tänder och inte sover på en vecka eller som nu att J blir skadad och inte kan hjälpa till över huvud taget då plötsligt är det svårt att känna att allt flyter på, det finns liksom inga marginaler eller någon extra energi att ta från i sådana stunder. Så, efter jul har jag helt nya jobb-prioriteringar, allt för att vi i lilla familjen ska få det att rulla på trots att något inte skulle gå vägen. Frans är en bebis och får han en jobbig tid ska jag kunna vara helt ledig och bara få känna att jag kan sova när han sover. Inte känna 10 måsten. Ingenting har jag någonsin låtit gå ut över Frans utan har jag någonsin kämpat på lite extra, jobbat lite för mycket eller sovit för lite har det ju bara gått ut över mig. Jag gör ju allt för Frans och J och jag är bra på att bita ihop.
Senaste 8 månaderna har jag gått igenom en förlossning, första tiden med bebis, en kämpig amning till en början, en ny mammaroll, en hemflytt till Sverige, inflytt i en ny lägenhet, en massa nya jobberbjudanden, en renovering, megastora lanseringar, att få lära mig bo på hemmaplan (nära vänner, familj och tillgänglig för alla jobb + möten) och lära mig hur det funkar för mig och J att vara föräldrar. Det är ändå en del stora förändringar och mitt i allt detta har mitt varumärke växt med raketfart och jag har försökt bolla jobb med familjeliv så gott det går, vilket jag insåg inte var en enkel match.. så ja, en tid i lärdomens tecken. Jag har nog förändrats och växt 10 år senaste månaderna men jag ser fram emot att kicka igång ettt nytt år snart med nya erfarenheter och mer kunskap. För senaste 8 månaderna har varit så fyllda med kärlek men… dom har också varit tuffare än jag vågat erkänna för mig själv.
Det som jag ser så positivt med allt detta är att jag nu har blivit lite klokare, att jag nu vet vilka råd jag ska ge till andra nyblivna mammor och en sista viktig sak. Tidigare har jag aldrig riktigt brytt mig om att jag själv fått drabbas när jag kört på för hårt, jag bara kör på så nu när jag inser att, skulle jag må dåligt går det ut över Frans så blir jag mycket försiktigare. Det är bra. Jag kände alltid tidigare under perioder att ”esch det klarar jag. Jag klarar och orkar allt, jag biter ihop” typ men nu är det inte längre strunt i mig och göra allt för alla andra för då drabbar det inte bara mig och det behövde jag <3 Det kände jag redan när jag blev gravid att alla mina beslut påverkade Frans.
Till er alla mammor där ute och alla era moms 2 be. Ta hand om er och kom ihåg att vi alla gör vårt bästa, var inte så hårda mot er själva <3 Och J, jag är så glad över att vi gör allt för varandra och hjälps åt på det allra bästa sätt vi kan för att underlätta för varandra. Vi gör vårt bästa, mer kan man inte göra! Till er alla ensamstående föräldrar, jag hade tagit ner stjärnor från himlen till er om jag kunde, ni förtjänar det. Vilka hjältar ni är <3