Ja, visst är det så, jag och J pratade om det igår kväll att 2018 kommer ju vara ett sådant år vi alltid minns, året vi fick Frans, det kommer liksom vara innan Frans och efter Frans. Två helt olika liv men ändå inte. Nu vid frukost pratade vi om vad 2018 gett oss, hur har året varit och vi kom överens om att det har varit betydligt mindre sömn, en del tuffare tider med stress och press samtidigt som man har en liten bebis men det har också varit betydligt mer kärlek, skratt och livet har känts så mycket mer betydelsefullt.
Vi tycker att när man får barn eller bildar en familj snarare så får man verkligen ett annat perspektiv, det känns som att livet plötsligt blir så mycket mer äkta och man märker ganska snabbt också vilka vänner som man alltid kommer ha vid sin sida. För att dom som står kvar när man är mitt inne i bebistiden och har fullt upp, då står dom kvar för alltid <3 Vi kom också fram till att det kanske blivit mindre dejt-nights men att vi faktiskt inte ens haft ett riktigt behov av det förrän typ för en månad sedan, vi har bara varit trötta och när Frans har sovit har vi velat legat utslagna på soffan så vi har inte dragit oss ut på middagar bara för att vi ”borde” det eller för att det var det vi planerade innan vi fick barn. Var sak har sin tid och nu känner vi oss äntligen liksom taggade på att ha lite kul igen, första tiden med bebis var det mest att komma in i allt och försöka hitta våra roller och bli trygga i dom. Det känns som att vi verkligen har haft en sund inställning till att bli föräldrar, jag tror det är svårt att acceptera livet med bebis om man förväntat sig att livet ska se ut som innan, om man tror att man ska kunna vara lika impulsiv, att man ska orka piffa sig för varandra jämt, om man ska kunna springa och göra ärenden när man vill eller att man ska vara utsövd varje dag, då kanske inte förväntningarna stämmer överens med verkligheten och så blir man irriterad och stressad över det. Vi var helt inställda på att, nu bildar vi familj så nu blir det ett par år av lite vilda västern, vi kommer bara behöva inse att saker inte kommer bli som vi tänkt oss, vi kommer inte kunna resa på samma sätt som tidigare (med barn iaf, man reser på ett nytt sätt då. Mysigare tycker jag) och kanske inte ha så höga krav hela tiden utan kanske ibland bara skratta åt situationerna och teama ihop och se det fina i hur man kämpar ihop för sin lilla familj. Jag tycker ändå vi har lyckats med det och jag tror det verkligen har att göra med våra förväntningar. Vi hade bara bestämt oss för att stå stadigt nu under småbarnsåren och göra vårt allra bästa för det <3
Men, året har gett mer kärlek en någonsin. Min och J’s relation har definitivt växt fram till något mycket starkare, vi har stått stadigare än någonsin och det känns som att vi skulle kunna ta oss igenom vad som helst i livet om vi bara teamar upp som vi gjort i år, vad vi samarbetat och försökt göra allt för att få ihop allt! Han är ju numera inte bara min man utan även Frans pappa och det kan ingen någonsin ta ifrån oss, det absolut starkaste coolaste jag känt. Att ha en egen familj. Jag skulle inte byta ut detta mot något i hela världen.
Vi har ju också bott i Sverige i år, vi har fått umgåtts mer med vänner och familj vilket såklart också har gett mycket mer glädje. Var vi än hamnar eller bor i framtiden så kommer vi alltid ha bott här första tiden med Frans, man vet ju aldrig med hockey.
Jag ser i alla fall 2018 som det bästa året i mitt 29 åriga liv. Jag har nog aldrig känt mig så levande och stark. Jag har nog aldrig krigat så mycket som i år, man krigar fasiken för sitt barn alltså. Vad som än händer så går den lille minimänniska du skapat först så vad man kämpar för att den ska ha det bra. Man mår ju bra av att göra saker för andra och när du vet om att du har en sådan viktig uppgift så känner man sig ju så meningsfull vilket är en fin känsla. Men, trots att 2018 varit mitt absolut finaste år hittills så har jag stött på mer än en motgång, det har verkligen varit ett utvecklande år på så sätt att jag stött på så mycket nya situationer och läxor. Jag försöker se alla läxor som välbehövliga, livet har ju gett mig precis det jag har behövt öva på och lära mig så jag tar med mig alla fina minnen från 2018 och sparar dom medan jag tackar alla motgångar för allt jag lärt mig.
Nu går vi in i 2019 och jag ser inte det som året som ska bli det ”perfekta året” utan jag är helt säker på att året kommer bli ett år med massa fina minnen men jag är inte perfekt och livet blir oftast inte som man tänkt sig men ofta väldigt bra om man väljer att se det så. Jag vet att nästa år kommer bjuda på en massa motgångar men det hör till livet så jag kommer försöka att se något bra i varje dag, även dom dagar som är mindre bra. Det är det livet går ut på, att vara tacksam för det man har och för att se lyckan i dom små stunderna.
Jag känner mig i alla fall väldigt taggad på ett nytt år trots inga nyårslöften? Det är nog första året, det kanske är för att jag började jobba med en livscoach och ständigt jobbar med mig själv och blivit så medveten om mig själv, mina styrkor, svagheter och konstant försöker utvecklas som människa. Men, en nystart är ju aldrig fy skam, ett par extra pass på gymmet och försöka lägga bort mobilen lite mer skulle jag ju inte dö av haha. Så en del nyårslöften ska jag nog kunna klämma fram!!
PUSS på er och tack för att ni funnits här för mig 2018 trots min sämsta uppdatering sedan jag startade min blogg 2008, det var i alla fall året Frans kom, det kanske ni kan förlåta mig för? <3 Bjussar på en bild när jag fortfarande var superaktiv med bloggen, bad J mitt i värkarna påväg i bilen in till sjukhuset ”ta en bild på mig till bloggen” här ha jag en paus från värkarna för jag var ju 6-7 cm öppen, det borde ändå jag få en highfive för, att jag tänkte på er mina läsare då. Nu förstår ni hur viktiga ni är för mig. Denna bilden är den sista på oss 2 innan vi blev 3.
