R.I.P

Jag ligger på hotellrummet (superallergisk) och lyssnar på Efter Tio med Malou medan jag jobbar. Just nu pratar dom om tragedin kring Whitney Houston och jag får flashbacks direkt..

Jag minns så väl när jag var i Vegas, satt i en cabana med mina vänner mitt på dagen och solen stod högt. Plötsligt säger en killkompis att Michael Jackson har dött. Say what?! Michael? Ingen av oss trodde honom men någon minut senare verkade hela världen veta om detta, det var ju bara att titta in på Facebook där varenda status handlade om vår poplegend. Jag minns hur jag direkt fick en flashback över hur pappa och jag satt i bilen och lyssnade på MJ, varenda dag i princip när jag skulle till skolan. Både han och jag var/är ett stort MJ-fan. Jag smsade honom direkt och han trodde inte heller det var på riktigt till en början..

Jag kan tala om att när jag lämnade Vegas och satte min fot i L.A var det kaos. Under den här tiden bodde jag vid St Monica Blvd och det var stopp i trafiken, bilar tutade, på varenda tvkanal filmade dom kaoset i L.A och jag satt med en vän och fikade på ett hak där varenda människa pratade om honom, det var ju ett frågetecknet kring hur han egentligen dog. Det var sorgligt och jag mådde inte alls bra utav att vara i L.A under den här tiden.. det var sorgligt och stämningen var kaotisk. Jag åkte förbi Wilshire blvd där sjukhuset han dog på ligger, det var folk fans från hela världen där som ville ta något slags farväl av honom. Fy, det var hemskt.

Och lite så känner jag nu… Det är så sjukt! Så stora duktiga stjärnor som försvinner. Finns det ingen omkring dom som borde ha sett hur illa det varit? Jag tänker Elvis Presley, Marilyn Monroe, Michael Jackson, Amy Winehouse och Whitney Houston. Det är komiskt hur det är lätt att tro att dessa världsartister borde ha ett drömliv, dom har ju fans över hela världen, pengar som dom kan simma i och en talang som inte många bär på. Jag tycker det säger ganska mycket, pengar och fame gör dig då inte lyckligare.