Throwback Thursday

Det är torsdag i Gävle, vi är 16 finalister i Miss World Sweden som befinner oss på Ängeltofta Herrgård. Vi alla finalister har lärt känna varandra på en ytlig nivå, det är allt. Spänningen finns fortfarande där, nästan mer spänning än vi tror. Det har gått sisådär 5 dagar och jag tror vi alla började känna doften av att det är en tävling trots att det är en väldigt vänskaplig stämning. Under dessa fem dagar har vi övat gå i bikini, första gången vi gjorde det tror jag alla mer eller mindre hade en klump i magen, ni vet ju hur tjejer kan vara mot varandra och hur granskad man kan bli.. Fy. Men all sådan stress var över, alla på Miss World Sweden Camp var hur snälla som helst.

Denna dag kom vi alla till vår första lektion i mikrofronteknik, alla var mer eller mindre nervösa i och med att vi inte visste vad som skulle hända, vi visste inte ens vad denna lektionen innebar. Jag minns så väl hur vi satt på varsin plaststol i denna stora sal på denna fina herrgård, alla tjejer satt där i klackar i förda upptryckta pikéer med alla sponsorers loggor på. Plötsligt satt lektionen igång, jag är oftast inte nervös för att vara i centrum, stå på scen- låt mig dansa, sjunga vad som helst men prata, det tycker jag är svettigt och just därför var jag väldigt nervös just här när Torsan som skulle undervisa oss tog tag i mikrofonen och började prata. Han förklarade att vi alla tjejer, en och en skulle ställa oss upp och prata i 5 minuter, förstår ni hur länge det är? Om vad som helst. Paniken! Han gav oss några tips, så som hur man ska hålla mikrofonen, hur vi skulle röra oss i rummet och hur vi skulle titta på publiken. Handsvetten var ett faktum och jag såg hur alla började bli nervösa. Han pekade på en tjej som var nära honom, han förklarade att hon skulle börja och att vi skulle gå i ordning med henne först. Ahh! Jag började räkna ner och insåg att jag var nummer sju, hjälp!!

Första tjejen klev upp, började prata om allt möjligt, hamnade inne på ämnen som gjorde att hon blev känslosam och var nära till gråt. Jag kände gråten i halsen, det var stort av henne att öppna upp sig. Nästa tjej klev upp, stämningen blev bara jobbigare och jobbigare.. men ändå finare och finare, hela rummet fylldes med värme och det kändes plötsligt som om vi var ett team och kände med varandra inte bara såg varandra som konkurrenter. Nu var vi på nummer 4,5 och tjejen som klev upp började berätta om sin bror som hade en medfödd cp-skada, hon talade om hur hon ofta såg hur folk tittade, skrattade och pekade på honom. Magen knep sig på mig och jag mådde verkligen dåligt över att höra hur han behandlats. Hon började gråta och strax efter började hela rummet gråta, jag såg var och varannan tjej lätta på hjärtat och torka sina tårar. Till och med vår lärare, en man i 40-års åldern satt och grät. Det var så fint, plötsligt insåg jag hur fina alla tjejer i rummet var, så äkta och sårbara, precis som dom flesta människor är-bara att fasaden alltid  finns där. Nästa tjej klev upp, hon berättade om hur hon totalt tappade bort sig själv ett tag i denna tuffa värld, rasade i vikt och mådde fruktansvärt. Plötsligt fanns det en stämning i rummet som jag aldrig upplevt förut.

Det var så oväntat men så äkta.. När vi alla tjejer hade ställt oss och pratat inför dessa 16 finalister släppte allt, alla spänningar och jobbiga känslor. Plötsligt var vi ett team och det kändes som att alla kände varandra, vi fick liksom respekt för varandra genom att alla visat att vi bryr oss om varandra och att vi alla tjejer var ett team trots att det var en skönhetstävling. Ett minne för livet, en fruktansvärt jobbig och nervös lektion som slutade i tårar, värme och vänskap.. Jag tror alla tjejerna kommer minnas det för alltid, det var ett mäktigt tillfälle. Vi tjejer borde vara alltid vara ett stort team, allt kan inte vara perfekt och livet ser inte alltid ut som vi tänkt oss men om vi vågar stötta varandra kanske vi kan hjälpa varandra en bit på vägen. 

Inspiration till detta inlägg fick jag från det här sjuka inlägget idag. Absolut värsta jag sett på länge.