Let’s do it again.

Vet ni vad? I morgon ska jag börja dansa igen. Kan inte förstå att det är sant, det känns pirrigt, kul men samtidigt lite jobbigt. Jag har för er som inte vet dansat i hela mitt liv. Jag började dansa balett när jag var 3 och har spenderat alla mina år från att jag var 3-21 i en danssal. Jag har undervisat i ett par år, tävlat EM och VM, gått dansgymnasium och så flyttade ju faktiskt till L.A för att dansa men halkade in på ett sidospår, nämligen mode.

Hur som helst. Jag har ju inte dansat sedan jag ”slutade” titta, jag skriver sluta i situationstecken för att jag inte mentalt har slutat. Hur som helst, jag slutade dansa när jag var 21 och har inte vågat gått in i danssal efter det i princip i och med att det känns som att dagen jag gör det kommer jag att inse att nej, jag blir nog inte en dansare som jag strävat efter hela livet, men samtidigt, är det för sent att dansa? Jag kan ju göra det för att jag älskar det? Min dröm när jag var yngre var ju att vara en del av Wallmans och där är ju ett av ansökningskraven att du bör vara minst 22, jag är ju inte så gammal ändå.. Hoppet är det sista som lämnar en.

Nej jag ska nog inte bli en proffesionell dansare igen men jag får verkligen tårar i ögonen av tanken att jag ska ställa mig i en danssal i morgon igen. Dansen betyder SÅ mycket för mig och har gjort det sedan jag var liten. Dansen var ju mitt liv när jag var yngre och till och med bara för några år sedan. Gud, det känns konstigt men kul. Nu jäklar! Älskar känslan av att veta att jag ska spendera många timmar i en danssal i höst dock. Dans är utan tvekan min terapi här i livet. När jag kommer in i en danssal och släpper loss så lämnar jag alltid allting annat utanför, underbar känsla att bara vara här och nu.

Bring it on!!

Jag på Rix FM festivalen för många år sedan.