Igår har Frans funnits hos oss i 6 veckor, det var 6 veckor sedan han tog sitt första lilla andetag i Buffalo. På ett sätt känns det som det har gått jättefort men på ett annat sätt känns det som att tiden före aldrig funnits. När jag tittade på senaste avsnittet av Playmakers och såg mig själv gravid, i Buffalo känns det så overkligt och som att det inte är jag. Jag minns inte hur det var att vara gravid riktigt, jag var verkligen i en liten bubbla som inte någon kunde ta mig från, graviditeten för mig var en enda stor mysig bubbla, har aldrig känt mig så harmonisk. J frågade mig om jag minns hur det kändes att föda och jag skulle inte kunna förklara hur det känns att få värkar, så konstigt hur kroppen fungerar, det är verkligen glömt.
Så hur har dessa 6 veckor varit? Omtumlande, kärleksfulla på en ny nivå, mysiga och så meningsfulla på något sätt, allt numera känns så meningsfullt och varje dag känner jag mig fylld med kärlek och styrka på något sätt. Mammakänslorna växte nog inte fram precis direkt när han kom men efter ett par dagar föll allt på plats och jag kunde inte tänka mig ett liv utan den här lilla människan som jag är så rädd om <3 Hans lilla håriga, gulliga huvud kommer jag alltid att minnas. När han ligger på mitt bröst och bökar runt med sitt lilla huvud och gosar under min haka är det mysigaste som finns.
Första 2 veckorna var mysiga men tuffa, omställningen var så himla stor och jag kände mig som en nybörjare (vilket jag är) och så kände jag mig svag och trött, kroppen var sliten och hormonerna var överallt. Efter 3 veckor tycker jag det började ordna upp sig både fysiskt och mentalt, jag kunde börja gå på promenader, Frans var med oss och åt lunch och middag ute, han var med och handlade, vi flög hem och vi lärde känna honom lite mer. Sedan vi kom till Sverige har det flutit på så himla bra, han är en lugn lite bebis som blir ledsen när han är hungrig. Han gnyr som en liten get på nätterna när han vill äta och vaknar 2-3 gånger per natt. Han är hittills ganska lätt att läsa men det kommer ju komma faser med tiden som vi inte förstår oss på.
Han känns som en liten buddha, han är nöjd för det mesta och ser så avslappnad ut mest hela tiden! Han säger direkt ifrån när det är något och jag undrar verkligen vad det är för en liten person, vad han kommer ha för personlighet. Både jag och J var lugna som barn har vi fått höra och det känns hittills som han tagit efter. Jag tycker att jag och J fått ordning på vardagen med en liten bebis väldigt bra, vi hjälps åt och vi / mest jag har med honom överallt, på möten, på lunch, på promenader och mycket annat. Jag försöker bara se till att ge honom mat när han vill det så brukar det ordna sig. Ja och ha med nappar.. annars kan han bli sur, han är så enormt snuttig. Han känns stark och stabil för att vara så liten och var stark i nacken tidigt. Fysiken kommer nog från hans far, motoriken från mig kanske haha!
Ja den här lilla hungriga killen med tuppkamm, en liten smilegrop och stora ögon har verkligen tagit oss med storm och verkligen gett oss perspektiv på livet, allt oviktigt känns verkligen OVIKTIGT nu och livet innan honom känns som ett helt annat kapitel, vilket det var. Jag och J är helt kära i honom och ser så fram emot att se honom utvecklas och bli större även fast jag för första gången i mitt liv tar en dag i taget, jag känner mig så i nuet och det är inte likt mig, jag jagar alltid och tittar alltid framåt men för första gången i mitt liv är det bara här och nu som räknas <3 Så befriande!
