Rough days

I torsdags skadade J sig och från att jag såg det på tv så stod tiden still, så mycket oro så mycket rädslor. Som tur är var Linn hos oss och tog Frans så jag kunde möta J på akuten. Jag har aldrig sett honom i sådan smärta, nu kan jag ungefär förstå hur det är att vara bredvid någon som ska föda barn, att vara så maktslös när någon kvider. Nätterna har varit tuffa, jag har varit oroliga och Frans har varit inne i en separationsfas och varit så ledsen på nätterna. Vaknat upp och gallskrikit men blivit nöjd så fort han får närhet. Nu blev det bra när J fick komma hem, så gulligt..

Som tur är efter många om och men och efter 4 nätter för J på sjukhuset och en massa besök för mig, Frasse och Linn så är han nu hemma och mår helt ok, han kommer bli bra igen. Han fick ju en skridsko mellan benen, som tur är så träffade inte dom delarna där det skulle kunna bli riktigt kritiskt. Han kommer nu i 2 veckor inte få anstränga sig, inte bära Frans, inte svettas, ingenting egentligen så nu har jag två killar att ta hand om här hemma, jag kan inte lämna Frans och J ensamma så jag kommer behöva vara på tårna och jag ska göra allt jag kan här hemma för att ta hand om J. Jag är så glad att min syster är här och avlastar lite <3

Jag ska pussla bäst jag kan dessa veckorna för att få allt att funka nu. Family first! Så nu vet ni var jag varit och vart jag tog vägen, det var någon som undrade.. Tack för all omtanke kring J i alla fall. Vi är glada för att det kommer bli bra och han kommer tillbaka!