Vecka 30 är här! Woho! J’s träning började sent så medan han sov ut i morse var jag uppe och jobbade. Klockan är nu 12.25 och jag tänkte ta en dusch nu, fräscha i ordning mig, gå och äta en lunch och sedan gå till barnmorskan klockan 14.30. Hoppas att allt ser bra ut och att han fortfarande ligger med huvudet nedåt, inte för att det är dags än men många bebisar lägger sig så nu och ligger kvar tills det är dags.
Jag har ju inte berättat för er men jag blev så sur på min OB-gyn som jag började gå till så fort jag kom hit till Usa som påstod att jag förmodligen inte skulle kunna föda vår son pga han är ”för stor” och jag ”för liten” så jag började grotta ner mig i det här ämnet och i den amerikanska sjukvården och efter att min OB-gyn talade om att jag behövde bli igångsatt i vecka 37 eller bli snittad pga att lillen i min magen verkar vara för ”stor” så tappade jag självförtroendet helt och gav upp, talade om för J att jag bara ville planera ett datum då dom snittade mig istället.
Nu till saken, iinte för att jag tycker att det är något fel med att snitta över huvud taget utan J visste bara att jag så gärna ville prova föda vaginalt så han tittade på mig och sa åt mig att jag skulle göra det som jag själv vill och inte låta någon annan ta kontroll över vad jag vill / kan. Efter att vi såg dokumentären ”Business of being born” (se den!) läst artiklar som DENNA, och efter att jag var och träffade min doula Rebecca samt en barnmorska som heter Maura för att få en ”second opinion” så bestämde jag mig för att byta. Min doula tyckte det var ett skämt att min ob-gyn sagt att jag förmodligen inte kunde föda min son, hon tycker att om det är något vi kvinnor kan så är det att föda barn, det har vi gjort i alla tider. Hon talade om för mig att det är så amerikanska sjukvården ofta fungerar, doktorerna vill tjäna så mycket pengar som möjligt samt kunna planera sina dagar så att det är därför dom gärna vill snitta eller sätta igång kvinnor. Jag gick i alla fall till en barnmorska jag blev rekommenderad, Maura och efter det mötet bestämde jag mig för att byta till henne, här borta är det ovanligt att man har barnmorskor, alltså inte som i Sverige. I Sverige har man barnmorskor och så kommer det in doktorer om det behövs, vilket är fantastiskt. Och, det är så jag vill ha det. Så när Maura till slut fick alla mina dokument från min ob-gyn, 90 sidor med information om mig och bebisen så konstaterade hon att lillen i min mage är INTE stor och han följer kurvan precis som han ska. Det hade alltså bara gjort det enklare för min doktor att sätta igång mig eller snitta mig, dom hade dessutom tjänat mer pengar på det eftersom vi har så bra försäkring så vet dom att vi hade råd med det. Både Rebecca och Maura talade om för mig att min OB-gyn började så det här fröet hos mig redan i vecka 2o och vet ni vad, i vecka 20 är alla bebisar lika stora, det är efter vecka 20 som bebisar börjar växa individuellt så att dom hade nog en liten plan med detta, att skrämma upp mig lite för att känna att jag inte klarar mig utan dom.
Hur som helst, nu vet vi att lillen i min mage är normalstor och jag känner mig trygg nu med min barnmorska Maura tillsammans med min doula Rebecca. Jag har sagt att jag är helt öppen för allt under förlossningen, måste jag snittas, gör det, behöver jag en epidural för att jag kämpat och är helt slut, ge mig det men jag ska i alla fall prova lita på min kropp och försöka föda så naturligt jag kan. Det finns inga rätt och fel här – det måste ni förstå, detta är endast något JAG känner för. Vill man planera ett snitt ska man planera ett snitt, vill man föda vaginalt, så provar man föda vaginalt, vill man ta en epidural tar men det och vill man inte så gör man inte det. Vi kvinnor kan inte döma varandra är utan bara lyssna på vad vi själva känner att vi är bekväma med <3
Jag känner i alla fall nu att jag har kontroll på det jag kan kontrollera, jag kan inte kontrollera hur min förlossning ska gå men jag kan kontrollera att jag känner mig bekväm med den barnmorskan eller doktorn jag har och nu gör jag det. Rebecca min doula jag anställt känner jag mig också så himla trygg med och skulle det vara så att J är bortrest så vet jag att hon finns vid min sida också i rummet där jag ska föda. Jag har bestämt mig för att föda på ett nytt sjukhus här i närheten av där vi bor och behövs det doktorer så finns det på plats redo att rycka in. För, man vet ju inte, jag kommer åka in dit när det behövs och jag kommer ju komma hem med vår son, hur han nu kommer ut..
En annan sak som hör till förlossningsvården här är att om du väljer att föda med en OB-gyn/doktor här och inte en barnmorska så läggs du in med dropp direkt du kommer dit, du får inte äta något (för att dom ska vara redo att göra ingrepp) och du får inte vara uppe och röra på dig, om du föder med en barnmorska, som i Sverige så är du rekommenderad att äta, röra på dig, prova olika ställningar, bada och låta gravitationen jobba. Jag föredrar att kunna röra på mig, jag tror jag skulle fått panik av att ligga still när jag har ont. Här finns det åter igen inga rätt eller fel, jag upplever det bara som att jag gärna hade velat röra runt och kunna äta om jag är helt slut.
Det finns fantastiska förlossningsberättelser med alla olika variationer av födelsemetoder och så länge man själv är bekväm med hur man ska föda så har man gjort sätt för sig själv och sitt barn <3 Nu vet ni i alla fall lite vad jag pysslat med senaste månaden, jag har dykt ner ordentligt i det här ämnet och nu har jag hittat ett sätt jag känner mig bekväm med.. även fast jag såklart har lite skräckblandad förtjusning inför förlossningen. Hade önskat att det fanns lustgas på det sjukhuset jag ska föda på men det finns det tyvärr inte. Well well, what to do!
Hur födde ni? Och är det någon där ute som fött i Usa? <3
