Visar inlägg från "baby-2018"

Jag vet hur roligt jag tycker det är att läsa andras förlossningsberättelser och ännu mer när jag blev gravid, då frossade jag i det. Så, jag tänkte dela med mig av min! Glöm nu inte att allas förlossningar är individuella, vi har olika önskemål inför det men framförallt är det mycket vi inte kan kontrollera så det är aldrig ens nödvändigt att jämföra, det viktigaste är att barnet kommer ut och att barnet och mamman mår bra <3 Allt annat kvittar ju i slutändan. Jag tror bara att man själv vill känna att man bestämmer över sin kropp och hur man vill föda.

Jag tänker att jag kan börja med att berätta att jag sedan många år tillbaka varit väldigt taggad på att föda barn, jag har alltid velat prova föda vaginalt och har alltid varit fascinerad över det. Jag känner mig så sjukt connectad med min kropp så jag har verkligen sett det som en av dom coolaste grejerna man kan göra och jag är inte så rädd för smärta utan var mer taggad på att känna den, många känner ju att dom helst inte vill känna smärtan över huvud taget, vilket jag förstår men jag var en av dom som ville prova på det!

När vi kom över hit till Usa hade jag en läkare som totalt sågade mitt självförtroende i vecka 20. Hon påstod att lillen i magen var för stor för mig att föda och började redan då prata om en eventuell igångsättning i vecka 37 eller att jag skulle planera ett kejsarsnitt i den veckan. Jag fick panik och talade om för J att jag inte kunde föda och gav helt upp, kände mig så sågad och mitt självförtroende var på noll. J fick mig snabbt att komma ihåg vad jag egentligen ville och efter det så bytte jag doktor till en barnmorska istället och anlitade en doula, en doula är ett förlossningsstöd som ska göra upplevelsen mer positiv och som ska kunna hjälpa dig få den förlossning du vill ha, dvs helt efter dina önskemål om det så är planerat kejsarsnitt eller något annat. Min barnmorska tyckte det var helt sjukt hur min doktor kunde säga så till mig och hon fick mig att tro på mig och min kropp igen. Mitt högsta önskemål var att föda så naturligt som det bara går, jag kände att jag hellre ville ta den smärtan som uppstår än att eventuellt riskera att inte känna mig med i matchen alternativt inte kunna känna min kropp ordentligt. Här i Usa om du vill ha en epidural tex så måste du så fort du kommer till sjukhuset läggas med dropp, du får varken äta eller dricka under tiden och heller inte röra på dig under förlossningen jag ville så gärna kunna göra det, jobba med gravitationen och kunna äta och dricka. Jag kände verkligen att jag hellre tog mig igenom värkarna på bästa sätt än att ta något smärtstillande som eventuellt skulle kunna få mig att inte känna min kropp ordentligt eller som skulle kunna stoppa upp förlossningen lite. Jag ville bara jobba med kroppen och låta den göra det den vill. Så, tillsammans med min doula och min barnmorska så visste dom mina önskemål. Jag sa självklart att jag var öppen för allt om det behövs, det blir ju inte alltid som planerat direkt och man kan inte direkt kontrollera hur en förlossning ska gå men jag tänkte att jag skulle försöka påverka det jag kunde och det var att 1. Känna mig trygg med min barnmorska och föda på ett sjukhus där det finns läkare om det behövs, precis som i Sverige 2. Jobba mentalt inför förlossningen med målbilder, affirmationer och försöka vara helt orädd för det och 3. Känna mig öppen för allt och inte bli besviken om det inte skulle bli som jag tänkt mig!

Så, efter några falska alarm (Frans alarm som vi kallar det nu) med en vattenavgång som var ett annat lager av vattnet och en slempropp som gick tre dagar innan förlossning i följd av värkar som avtog så bestämde sig jag och J för att helt försöka släppa det med att vi snart skulle ha barn, vi satsade in oss på att han skulle komma 16e April trots att det var svårt, både doulan, barnmorskan och en tjej vi hade en föräldrarkurs med trodde att han skulle komma tidigt så försökte vi att bara koppla bort allt, vi hade trott att vi skulle bli föräldrar och var helt slut efter att adrenalinet lagt sig gång på gång.

Såhär gick förlossningen till;

Måndag 26/3: Molande mensvärk och ont i ländryggen, jag påstår att jag fått foglossning men pratade med farmor i telefon som sa att man får ont i ryggen av värkar. Jaha, kan det vara förvärkar? Misstänkte det. Hade det hela natten. Jag tänkte att slemproppen gick ju trots allt för 3 dagar sedan så det kanske är något på g? Jag hade dock haft sammandragningar sedan vek 18 så jag var van vid att ha lite krämpor. Var och åt lunch med mina kompisar, talade om för dom att vi skulle till Kanada och strosa. I bilen på väg dit vände vi, jag behövde åka hem och sova. Jag tror kroppen tyckte jag skulle vila…

Tisdag 27/3: Förvärkar hela dagen, dom kom på kvällen med 10 minuters mellanrum. Det kändes som det börja stråla i ryggen och så gick det fram i magen och höll i sig i ca 40 sekunder. J’s föräldrar skulle landa från Sverige klockan 23.15 och jag talade om för J att han fick åka själv, jag hade lite för ont och antog att något kanske var på g men vågade inte ta ut något i förskott. När J’s föräldrar kom hit stod vi i köket och pratade och jag berättade om att jag hade värkar och att dom kändes i ryggen. Vi gick sedan och lade oss!

Såhär såg magen ut på kvällen;

02.00 PLOPP! Jag och J tittade på varandra – vattnet?! Jag ställde mig och det var det. ”Shit älskling, nu kommer det ju ske!!” och vattnet slutade inte rinna. Värkarna satte igång ganska direkt och jag smsade min doula. Grattis sa hon, då har du nog en bebis rätt snart. Hon talade om för oss att det kunde ta tid så att vi skulle äta, dricka massa vatten och vila så mycket det gick. Vi klev upp, jag klämde i mig 2 bananer och svepte en liter kokosvatten i sängen – jag var redo!! Vi försökte vila lite men det var helt omöjligt. Värkarna blev ganska täta fort och nu förstod jag att det var igång. Hoppade in i duschen och J duschade min rygg i varje värk. Jag talade om för honom här att han under varje värk behövde lugna med mig att ”SMÄRTAN ÄR INTE FARLIG” och ”VARJE VÄRK TAR DIG NÄRMRE FRANS” och försöka få mig att andas igenom värkarna, inte genom att säga andas utan att andas med mig så att jag kunde göra likadant. Värkarna blev ännu mer påtagliga och tätare och vi höll kontakten med min doula. J tryckte på mina höfter, det kändes så skönt under varje värk. Det finns ett sätt man kan trycka på så att det känns ljuvligt under värkarbetet som också gör så att bäckenet öppnar sig. När värkarna blev mer instensiva kom min doula Rebecca hit, hon kom vid 04.00 och kollade till oss, insåg att vi kunde klara lite med tid hemma innan det var dags att åka in så hon gick och la sig på soffan och sov lite. Vid 06.00 kom hon in igen och vi klarade oss fortfarande själva med hjälp av dom teknikerna vi hade, jag låg på en pilatesboll med överkroppen och hängde så tryckte J på höfterna. Vi låg även i sängen ett tag och försökte vila och så i varje värk låg vi panna mot panna och andades. Rebecca åkte iväg en sväng och vid 09.00 ringde J henne efter att jag talat om att jag skulle svimma av värkarna, J satte telefonen vid mig och hon hörde hur ont jag hade så då sa hon ”oh yes” jag kommer. Nu kunde jag inte längre prata genom värkarna. Jag ringde min syster och mamma på facetime och berättade att vi snart skulle åka in, jag fick värkar mitt i samtalet och mamma säger att hon aldrig hört mig svära så förut. Ops! Rebecca har med sig två matiga smoothies till oss jag jag försöker dra i mig en mellan värkarna för att få lite energi. Bebis var på g och Rebecca påminde mig om att vid varje värk så flyttas han ner någon millimeter och att han kämpade på nu för att hjälpas åt att ta sig ut. Jag försökte tänka att jag inte skulle streta emot utan andas igenom värkarna och hjälpa kroppen och honom.

10.00 Jag talar om för Rebecca att jag måste till sjukhuset och att jag måste ha alla droger som finns, detta förstod jag skulle hända haha. Nu i efterhand inser jag att det jag skrek efter var HJÄLP! När man har sådär ont behöver man bara alla medel som kan dämpa smärtan. Jag har EXTREMT ont vid det här laget, värkarna är förjävliga rent ut sagt och att åka bil till sjukhuset när det guppar var hemskt. Mellan värkarna är jag mig själv och ber J ”ta en bild till bloggen” HAHA?! Så trogen till er.

Här är precis innan vi åkte, jag behövde ta en värk innan vi gick till hissen och Rebecca fotade det. Så skönt var det här trycket för höfterna!

10.15 vi är på sjukhuset, kliver in, jag tar en värk vid en papperskorg vid hissen, gapar åt J att han måste trycka på höfterna och andas med mig. Jag har lite panik så ont jag har här. Vi åker upp till 3an till labor & delivery, kvinnan i receptionen ber mig fylla i några papper och jag talar om för henne att jag är mitt i en förlossning, tar en värk på stolen som står framför henne medan J fyller i mina papper. Vi går sedan tillsammans till förlossningssalen vi ska vara i. Nummer 35. Maura min barnmorska är redan där.

Jag drar en liten selfie mitt i värkarna haha, fullt medveten emellan värkarna.

10.30 Jag får lägga mig i badkaret, här är det som värst. Rebecca konstaterar att jag är 7 cm öppen. Shit tänker jag, det värsta är kvar. Det värsta och det bästa, jag är nära Frans! Jag vill ha allt som kan stilla smärtan på hela jorden och dom talar om för mig att det är för sent. Att öppna sig mellan 7-10 cm kallas transition och det blir inte värre än så! När du tror du ska dö är du som närmst kan man säga. Jag börjar fråga om det kommer dröja 10 timmar tills jag får träffa Frans och dom skrattar och talar om att dom tror han kommer vara ute innan 15.00. Jag ser ljuset i tunneln. Känner peppen ändå!

Jag låg i badet i 3 timmar, alltså att bada var en gudagåva! Jag skulle rekommendera alla som kan göra det att göra det, himmelrike. Varmt vatten är som medicin. Jag hade ju ingen tidsuppfattning alls under dessa timmar utan det är väldigt dimmigt från badkaret, jag vet bara att jag vilade och krigade mig genom värkar. Jag tog värkarna ihop med J som satt vid min sida och baddade min panna med iskalla handdukar och andades med mig i varje värk, djupa andetag in och ut, han fick andas högt för att jag skulle följa med, vi hade 100 % ögonkontakt och han fick inte lämna min sida. Jag hade så fruktansvärt ont här och kunde inte ligga still när en värk kom. Jag hade kanske 2 minuter mellan värkarna här och totaldäckade mellan varje, jag somnade, helt slut och så fort det kom en ny värk flög jag upp ur den positionen jag låg i och J hjälpte mig andas. Jag tror att jag somnade mellan varje värk för att kroppen måste sänt ut några slags trötthormoner för att jag skulle orka krysta sen för jag var så trött pga sömnbristen. Att andas genom värkarna gjorde dom bättre, jag försökte tänka att jag behövde samarbeta med smärtan och inte streta emot, antingen tar jag mig igenom dom på bästa sätt eller så ger jag upp. J fick trycka ner mina axlar vid varje värk för jag ville spänna ihop varenda muskel och grimasera ansiktet så han fick försöka få mig att slappna av i käkarna också. När jag var lugnare gjorde det inte lika ont. J berättade att han här satt och fällde någon tår medan jag sov, han tyckte så synd om mig.. Han kämpade som ett djur vid min sida och sa att han tyckte det kände så konstigt att upprepa sig hela tiden men det behövde jag. Rebecca var inne ett par gånger och fyllde i att smärtan inte är farlig, du klarar det här, kvinnor över hela världen föder barn, ingen värk är den andra lik och varje värk kommer du närmre. Fokusera på en värk i taget var det enda jag kunde göra!

Plötsligt här hörde jag och J hur Maura och Rebecca stod och dividerade utanför rummet ”Undra varför hon inte pushar än? Hon är ju 10 cm öppen och han ligger där han ska, hon borde börja pusha?” När bebisen ligger precis där nere där den ska och du är 10 cm brukar kroppen börja pusha automatiskt ganska strax efter. Jag låg kvar i badet, tog några värkar och precis när jag somnat efter en värk kom en ny värk och jag flyger upp och skriker ”Jag måste pusha!!!!!” hela kroppen sprattlade. Det kändes precis som att få en spyreflex, fast att jag skulle spy nedåt. Ni vet hur det bara kommer och man inte kan stoppa det, så kändes det. Och så känns det som att du ska bajsa ut ett bowlingklot när du pushar neråt.

Maura och Rebecca bad mig testa lite nya positioner och här avtog krystvärkarna lite och mina vanliga värkar kändes lite mildare, jag bad om att få ta en nap HAHA. Vem är jag?! Maura och Rebecca sa att dom har aldrig någonsin träffat någon som inte har någon smärtlindring som frågar när man är 10 cm öppen och huvudet ligger i position om man får ta en nap. Jag la mig på sidan med en liten filt och 1 minut senare så flög jag upp igen, det gick inte att sova. Jag testade ta värkar på sängen på alla fyra, liggandes med armarna på en pilatesboll, på toa och till slut la jag mig återigen på sängen på sidan och jag kände att det var dags att börja pusha igen. Här är klockan 15.00, jag fattar inte varför han inte är ute! Jag hittade inte tekniken och vi försökte här ett tag, när du ska ta en krystvärk ska du försöka andas in den och sedan andas ner den och trycka som att du ska göra nummer två. Jag hade lite svårt att hitta tekniken och insåg snart att det var för att jag inte var bekväm på rygg. Dom bad mig röra lite på mig och så fort jag satte ner fötterna på golvet så släppte jag händerna och J och Rebecca höll mig i varsin arm och jag hamnade i en squat där jag bara behövde pusha, det gick inte att streta emot. Kroppen bara gjorde det åt mig, jag hade aldrig kunnat hålla det inne.

Här är klockan nu 15.30 och jag tror inte det ska bli en bebis. Rebecca och Maura talar om att jag är så sjukt nära och att dom såg huvudet, nu var det bara ta varje krystvärk och få ut honom. Jag fick plötsligt extremt mycket adrenalin, J sa att mina pupiller blev enorma och jag blev så taggad på att föda vår son!! Jag kavlade verkligen upp ärmarna här och så bad dom mig sätta mig på toan för att det kan vara en grym position att pusha på, det är som att muskelminnet är med här, låter ju lite äckligt men det funkade!! Jag fattade precis hur jag skulle pusha och du får inte pusha förrän du har en värk, när värken kommer, då tar du ett djupt andetag och så pushar du för allt du kan, nedåt. Jag pushade och vrålade! J höll i mig, Maura satt på golvet nedanför mig och Rebecca vid min sida. Jag pushade för livet och nu började det komma in folk i rummet, jag förstod att dom gjorde ordning för bebis ankomst, jag tittade ut på klockan, här var den 16.30 och jag kände att nu JÄKLAR! NU KÖR VI! NU KOMMER VÅR BEBIS! Här var jag så hög på adrenalin och jag bara älskade att kunna få hjälpa till med kroppen, nu skulle vi få träffa honom. Jag kände nu att jag kunde ta i med magmusklerna, armarna, benen och såg verkligen framför mig nu att det var nära. J skrek att nu kommer huvudet, när huvudet var ute så fick jag vänta till nästa krystvärk för att då ställa mig lite upp så att Maura kunde fånga honom. J beskriver detta som att jag står upp med huvudet ute och skrattar ”I can do this!!!” ”This isn’t so bad” ”He’s coming now!!” Nästa pushvärk tryckte jag på och kroppen var ute, jag fick upp honom direkt i min famn och han skrek och skrek. J grät och jag var helt chockad och kände så mycket power och kärlek.

Jag lade mig sedan på sängen med honom på mitt bröst, J klippte navelsträngen och här släppte all smärta jag någonsin känt. Allt kändes så äkta. Nu var han med oss för alltid. 28/3 16.39 kom han ut, Frans David Josefson, en liten pojke som vi väntat och längtat efter i 9 månader, en liten kopia av sin pappa när han kom ut med massor med hår och den gulligaste lilla näsan och dom minsta små händerna. Och där och då blev vi en liten familj. Jag ringde mamma på facetime, hon var på flygplatsen med min pappa, farbror och faster och skulle till Spanien och jag och mamma grät. Lilla Frans, vilken nyfiken liten kille som ville titta ut 19 dagar tidigt. Vi ska alltid göra allt för dig <3

TACK Maura och Rebecca för att ni gjorde allt för att göra min förlossning till en så positiv upplevelse som möjligt och allra största tack till J som krigade så hårt, som inte lämnade min sida och som tror på mig mest av alla.

Så hur upplevde jag förlossningen?

Jag skulle säga att värkarna gör riktigt ont men man klarar det, man gör det! Att pusha, som jag trodde var det som skulle göra ondast, det var en dröm i jämförelse, dels för att du är så nära och för att du äntligen får hjälpa till med kroppen, jag struntade i hur det kändes och bara jobbade ihop med kroppen, det var helt fantastiskt. Jag tyckte med handen på hjärtat att pusha inte gjorde så ont, jag var nog hög på adrenalin, det dämpar ju smärta. Så, om jag skulle göra det igen? OH JA! Jag tyckte det var det mäktigaste jag gjort och känner nu att jag aldrig mer ska tvivla på min kropp, jag ska alltid lita på den och värna om den för alltid. Jag känner mig fortfarande oövervinnlig, wow, det var en sådan känsla! Nu lite mer än en vecka efter förstår jag inte hur jag fick ut honom? Det är ju som att klämma ut en apelsin ur näsborren MEN det går, vi kvinnor har helt sjuka kroppar. Vi behöver en massa pepp, stöd och vi behöver tro på oss själva, lita på våra kroppar <3 Vi föder med en kropp som vi inte har annars känner jag, min kropp idag skulle jag inte kunna föda med och jag förstår inte riktigt hur jag fick ut honom men vi kvinnor klarar det, på ett eller annat sätt kommer bebisarna ut. Jag känner att under min graviditet har min kropp förändrats, den gjorde sig redo för förlossning och det är inget du gör så många gånger i ditt liv, av en anledning, det är en stor prestation och förberedelserna i kroppen är många. Min doula Rebecca sa till J under förlossningen ”Ser du hur Sannes höfter strechat?” Han såg verkligen hur dom blev större under förlossningen, kroppen gjorde plats. Helt fantastiskt. Nu födde jag endast på adrenalin och det var riktigt coolt, det var verkligen som jag hade hört, när det är som värst är du som närmst. Och, smärtan är ju så värd det, herregud, den är värd det alla dagar i veckan och det bandet jag känner nu efteråt ihop med J och Frans är helt otroligt. När Frans 5 år kommer ligga i hallen och vägra klä på sig sina skor kommer jag behöva ta ett djupt andetag, komma tillbaka till mig själv och tänka ”Jag klämde ut dig, I can handle this” Haha. Summan av kardemumman, smärtan är ju bra smärta och det är motiverande! Förlossningen varar för vissa inte mer än ett par timmar och för vissa några dagar men efter att ha varit gravid i så många månader så är förlossningen en så liten del. När du väl får upp ditt barn på bröstet har du glömt allt, allt är förlåtet <3 Jag som heller inte var på några droger var så med och jag kände verkligen hur hjärnan skickade ut alla dom känslor jag behövde, adrenalin och massa oxytocin! Livets känsla, oxytocin får du också när du ammar, när du myser med din partner, när du tränar m.m. Det jag var mest rädd för under hela förlossningen var bristningarna och när barnmorskan undersökte mig efteråt ville jag bara krypa under jorden, jag fick välja att sy litegrann eller låta det självläka då det inte var så stor bristning men jag valde att möta min rädsla att bara ta den där bedövningssprutan där nere och låta henne sy och vet ni vad? Det var det minsta problemet, jag kände ingenting. Så, ibland har man bilder av vad som ska vara det värsta och så är det inte hela världen, man vet inte riktigt hur något kommer att känna förrän man är där.

Jag vill bara säga till er alla, vi kvinnor är helt fantastiska, vi kan skapa liv! Och jag tänker såhär, när det kommer ett helt nytt liv till jorden borde det kanske kännas. Det är ju en så stor grej! Jag försökte också tänka att lilla Frans kämpade på som en tok, han var ju också helt slut efteråt så nu vilar vi tillsammans och lär känna varandra. Min kropp håller fortfarande på att läka och Frans är så ny här på jorden så veckorna nu går åt att vila tillsammans, hela lilla familjen <3