I morgon har det gått 5 veckor sedan Frans föddes. Jag tycker att man pratar så himla mycket om förlossningen men ingenting om återhämtningen, jag hade funderat lite över hur min kropp skulle må efter förlossningen men kunde inte föreställa mig riktigt för att jag inte läst eller hört så mycket om det alls, sedan är det ju också så individuellt allting så det går inte att jämföra men ändå, förlossningen hade jag tänkt massor på.

Precis efter att jag hade fött kunde jag ju knappt gå, tack och lov så var alla nyförlösta tvungna att åka rullstol på sjukhuset så jag behövde inte tänka på det. Trots att det enda jag fokuserade på var vår lilla bebis så minns jag att när jag skulle ta mig från sjukhussängen till toaletten tänkte jag ”hur ska detta sluta?” För att jag hade verkligen svårt att gå, allting var ju så uttänjt och så var jag så himla svullen och jag blödde massor och kände mig svag och yr men ändå sjukt stark som krigat så hårt! Det var verkligen den största fysiska utmaningen jag någonsin kunde tänka mig.

När vi fick åka hem, 2 dagar efter så sa min barnmorska åt mig att jag skulle vara sängliggandes så mycket det gick och bara fokusera på amningen och det var det bästa rådet jag kunde få och jag är så himla glad att jag tog det på allvar och lyssnade för kroppen behöver verkligen återhämtas och det gör den genom att vila, vila och åter igen vila. Vi hade J’s föräldrar hos oss första 12 dagarna och vi fick massor med avlastning, jag gick bara mellan soffan, toaletten och sängen i princip. Redan efter att par dagar så hade svullnaden gått ner, jag åt smärtstillande med något medel i som tog bort svullnad, jag använde ”isbindor” första 2 dagarna, det var bindor som man vred om så blev dom kalla, också för att få ner svullanden, jag hade en bedövningsspray som jag bara använde första dagen då jag var orolig att jag inte skulle känna vad jag gjorde och jag ville inte överanstränga kroppen och så åt jag tabletter som skulle göra mig mindre hård i magen för att våga gå på toaletten när jag var redo.

Allting var väldigt läskigt efteråt tyckte jag. Mina magmuskler var så svaga och jag hade svårt att ta mig ur sängen utan J’s hjälp och min kropp var så pass svag att jag hade svårt att ta mig upp på nätterna och amma lillen, jag var konstant rädd för att det skulle göra ont så att jag vågade inte röra mig hastigt.

Efter en vecka kändes kroppen betydligt bättre, jag var fortfarande sliten men märkte verkligen hur det hjälpte att vila. Efter 9 dagar slutade jag med smärtstillande och hade inte längre ont vilket jag var så glad över. Men man är så skör första 2 veckorna efter en förlossning, känslorna är överallt, brösten gjorde ont utav amningen (fällde både en och två tårar) kroppen är svag, man blöder en hel del och byter man inte blöja så byter man binda. Det är så himla mycket att tänka på och man bara längtar efter att känna sig ”vanlig” igen.

2 veckor efter kändes det ännu lite bättre och vecka 3 när jag var på kontroll hos min barnmorska så kände jag mig väldigt bra. I vanliga fall går man på en kontroll för att se så man läker som man ska men eftersom vi skulle åka till Sverige fick jag komma in efter 3 veckor och så ska jag gå på en till kontroll här i Sverige när jag skrivit in mig! Barnmorskan sa att jag läkte precis som jag skulle och att allt nästan var helt återställt. Hon sa att vid 6 veckor kommer det garanterat vara som det ska  och jag blev så himla glad <3 Hon kände på mina magmuskler och dom hade bara separerats ytterst lite, 1-2 cm vid naveln annars ingenting och hon trodde det skulle ha gått ihop till nästa kontroll. Hon var stolt över mig som verkligen vilat, hon trodde nog inte jag skulle vara så bra på det, jag är ju oftast så pigg och alert men tro mig, första 2 veckorna var jag inte det. Man får dock inte glömma att bara för att det ser ut som det läker bra på utsidan så är det ju mycket som ska läka inuti kroppen så man måste verkligen ge återhämtningen tid och vara snäll mot sig själv.

Nu har det gått 5 veckor i morgon och det känns som jag aldrig har fött barn?! Det är så konstigt. Jag minns heller inte hur det kändes eller hur värkarna kändes?! Haha. Jag lever verkligen som vanligt och kan inte förstå hur jag kunde få ut den där lille krabaten! Jag kan inte ens förstå att jag varit gravid, jag har typ glömt bort det. Jag har nog bara fullt upp med Frans och hur han mår så jag kanske i och för sig inte funderat allt för mycket på mig och min kropp men jag är så glad över att återhämtningen går bra, jag känner mig verkligen som vanligt igen, lite svagare kanske men stärka upp magen tex får jag göra framöver. Jag känner i alla fall sån stark connection till min kropp och tro mig, den kropp du föder ditt barn med är inte den kropp du har i vanliga fall. Under dom 9 månader som gravid förbereder din kropp dig för att föda och ger dig allt du behöver inför den dagen, jag skulle aldrig kunna förstå hur jag skulle kunna föda ett barn idag, det känns omöjligt men under graviditeten så förändras så himla mycket så att jag kände i princip att jag lånade en kropp under tiden jag var gravid och när jag födde och att jag nu fått tillbaka min egen igen. Så coolt!

Jag vill bara tala om det att ta återhämtningen på allvar och VILA <3 Ta hjälp i början och stressa inte ut på barnvagnspromenader förrän du känner att du klarar det. Jag gick på min första promenad efter 3 veckor och det är ju nu i efterhand inte alls långt efter men där och då kändes det så, det är så tråkigt att ligga i sängen bara… Men, då och då det enda rätta. Lyssna på kroppen och våga lita på kroppen, den är fantastisk.